Skolpolitik
Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.
Jag försöker hänga med i den politiska debatten. Det är valår så jag engagerar mig lite extra. Det har ju varit lite si och så med att rikta uppmärksamheten mot skolan på sista tiden. Vi lärare är inte direkt vana vid att framhärda våra yrkesliv i rampljuset men jag tänker att i politiska debatter måste vi få utrymme. Vi är ju för höge Farao ett grundfundament i samhället. I politiska diskussioner måste vi för sjutton gubbar prioriteras högt, om inte annat som slagträn och floskelgeneratorer.
Men icke. Förra veckan utsatte jag mig för något slags självskadebeteende och tittade på partiledardebatten i TV4. Sällan har så många lärare haft så få politiker att tacka för någonting överhuvudtaget, för att parafrasera Winston Churchill.
Jag satt som på nålar på sofflocket - snart kommer skolan att ta över tänkte jag.
Det diskuterades massor om kriminalitet. Det är rimligt förstås. Det pratades om visitationszoner, ökad kontroll vid tullar, fler övervakningskameror, höjda straff, fler poliser och vittnesskydd. Jag satt som på nålar på sofflocket - snart kommer skolan att ta över tänkte jag. Snart kommer någon partiledare öppna flabben och säga något genialiskt i stil med att en långsiktig lösning för att stävja kriminalitet är att satsa på skolan. Snart kommer debatten också att handla om förebyggande åtgärder. Jag bet på naglarna - snart kommer det - tre två ett. Men dra mig baklänges vilket antiklimax.
Skolan nämndes visserligen här och där. Nyamko Sabuni och Nooshi Dagostar sa att skolan är bra medicin mot ungdomskriminalitet men den diskussionen tog liksom aldrig fart. Ulf Kristersson kallade fritidsgårdar för “lite pyssel” och tyngdpunkten lades vid vad exakt samhället ska göra när skotten redan avlossats och gatorna står i brand. Och så var det med det.
Förra veckan hörde jag Johan Olsson, biträdande rikspolischef, säga till Ekot att politikerna måste satsa lika mycket på skola och socialtjänst som på polisen. Olsson hävdade med bestämdhet att detta kommer att minska nyrekryteringen till kriminella gäng. Gud hör bön - äntligen någon som har hajat läget, tänkte jag. Tänk om det perspektivet hade fått dominera partiledardebatten förra veckan. Tänk om alla våra partiledare hade förstått att det är i skolan saker kan hända. Istället för att lägga så erbarmligt mycket fokus på att tänka exakt så långt näsan räcker hade man kunnat vidga tankeverksamheten en smula.
Vad hade hänt om tio femton tjugo år om skolan på riktigt hade fått räcka till för varje unge?
Vad hade hänt om tio femton tjugo år om skolan på riktigt hade fått räcka till för varje unge? Vilka livsomvälvande förändringar hade vi inte kunnat åstadkomma om vi bara hade haft personal så det räcker och om varje elev fick hjälpen att klara sig ut med fullständiga betyg på andra sidan. Tänk om skolan hade fått vara platsen där det fanns små grupper för att gnugga extra, fritidsgårdar med generösa tider i anslutning till skolbyggnaden, fältassistenter, psykologer, elevassistenter, kulturskolor och idrottsrörelser precis runt knuten. Det hade räddat så många vilsna barn som idag tappas bort i virrvarret av besparingar, administration, personalbrist, skolsegregation och smockfulla klasser. Vi kan prata om högre straff, vittnesskydd och fler gränspoliser hur mycket som helst men det är ju ingen långsiktig lösning. Det är en nattsvart och dystopisk syn på kommande generationer och samhällets utveckling. Jag tänker att om vi lärare bara får chansen, om vi får tillgång till hela verktygslådan, så kommer det att ske underverk. Men då måste vi ha politiker som vågar rikta om fokus, som är beredda att dra åt samma håll, som slutar spänna musklerna för att kamma hem billiga poänger och som törs inleda ett strävsamt, kostsamt och långsiktigt hundgöra.
Samhället byggs här och nu och vi lärare har all möjlighet att forma något riktigt vackert. Ge oss bara chansen.
Skolsystemet är trasigt och därför ser vi sprickor i vårt samhälle. Att snickra ihop detta är inte lika enkelt som att tvångsvisitera valfri skummis eller mäta kjollängder på flickebarn. Men det är min fasta övertygelse att det är genom utbildning vi bygger framtidshopp och om vi i skolan bara får chansen kan vi åstadkomma underverk. Men det är inte gratis. Det kräver samarbetsvilja över partigränser, trubbnosig envishet och mod nog att svälja den där förbannade stoltheten. Samhället byggs här och nu och vi lärare har all möjlighet att forma något riktigt vackert. Ge oss bara chansen.
