Mannerheim vill omforma svenska skolan

Mörkret har lagt sig över ett snöigt Kungsholmen. Filippa Mannerheim utnyttjar tiden på fiket, i väntan på den här intervjun, till att rätta prov. Hon är lärare i svenska och historia, men är också en aktiv skoldebattör. Några veckor tidigare skrev hon en debattartikel i Dagens Nyheter, den fick den alarmistiska rubriken: ”Håller Sverige på att fasa ut skriften i skolan?”. Men någon debatt blev det inte, tystnaden var kompakt. 

Nu har Filippa Mannerheims bok ”Konsten att undervisa – En bok om lärarens hantverk” precis kommit ut och förhoppningen är att den ska nå ut bättre. Hon har två mål med boken, ett är att väcka debatt. 

– Jag vill få igång en diskussion om hur läroplanerna ser ut, hur vi jobbar i dag som lärare, hur vår kunskapssyn ser ut och vad den leder till. Men den ska också vara en handledning, säger Filippa Mannerheim.

Hon menar att det är viktigt att förklara varför hon gör som hon gör. Hon hoppas att andra lärare ska bli hjälpta och få idéer, att de ska känna att ”så här kan jag jobba”.

Mycket som är problematiskt

Det finns många saker med den svenska skolan som är problematiska i dag, menar Filippa Mannerheim. Det som hon kallar för marknadsskolan är högst kännbar för alla lärare och elever och hon går så långt att hon använder ordet farlig. 

– Därför att den urholkar vår möjlighet att ge elever god undervisning och fokusera på kunskaps- och fostransuppdraget. När det blir kunder vi har i klassrummet är det helt andra saker som styr, säger Filippa Mannerheim.

När det blir kunder vi har i klassrummet är det helt andra saker som styr.

Hon går även hårt åt kunskapssynen i Sverige som hon beskriver som konstruktivistisk och progressiv. Den går enligt henne ut på att eleverna själva ska forma sin kunskap. Hon känner sig låst av de skrivelser som finns i läroplanen och av kunskapskraven. Detta styr hur hon och andra lärare jobbar. I hennes ögon är det problematiskt.

– Står det i ett kunskapskrav att eleven ska söka efter information och granska källor, så finns det ett enda sätt jag kan arbeta på. Det är att säga: ”Hej allihop, sök information på nätet och granska det ni hittar kritiskt.” Det leder till en produktpedagogik menar jag. I stället för att jag undervisar om källkritik får de testa på källkritik utan att de har fått någon undervisning.

Det skrivna ordet som nav

Lösningen är, anser Filippa Mannerheim, att gå tillbaka till en undervisning där det skrivna ordet är navet i de teoretiska ämnena. Vi måste tro på att eleverna ska läsa sig till lärande, så som det var förr. Boken är i mångt och mycket en hyllning till den skola som både hon och jag gick i på 1980- och 1990-talet. Läroboken är viktig, eleverna ska läsa skriven text, skriva för hand och i klassrummet ska det vara knäpptyst. 

Skriver eleven av det läraren skriver får de med sig inte bara kunskapen det ger att skriva för hand, utan också ett korrekt språk, rättstavade ord och fullständiga meningar. Genom att anteckna stärks elevens akademiska jag, menar Filippa Mannerheim. 

– Hur skulle Filippa 10 år ha klarat sig i dagens skola? När jag tänker på det så blir jag ledsen för jag hade nog inte klarat mig bra. Jag var blyg, jag var introvert och det är jag fortfarande. Jag behövde och behöver tänka många tankar själv, jag hade få vänner och var intellektuell tidigt, tyckte mycket om att läsa, berättar hon och fortsätter:

– Då var det idealet, sådant som lyftes i skolan. I dag är det så många olika faktorer som gör att skolan är så stökig. Jag hade nog tyckt att det sociala med grupparbeten, samspelet och interaktionen hade varit slitsamt. Det var tyst stora delar av min skoldag och jag behövde det.

"Bedömningsmani"

Under vårt samtal återkommer hon flera gånger om till det som hon benämner bedömningsmani. Hon som under vårt samtal inte sällan tar till både starka och hårda ord, beskriver bedömningssituationen i den svenska skolan som makaber. 

– Först öppnas det för tusen vägar mot målet. Ni kan göra vad ni vill: Youtube eller Dante eller spela in en film eller så klättrar ni upp i en flaggstång. Sedan inser man att det är som hela havet stormar i skolan och först då börjar man prata om att vi måste få till en likvärdig bedömning med en samsyn, säger Filippa Mannerheim.

Hon menar att lärarna sitter i en rävsax. Hon hävdar att det inte är definierat vad som ska läras ut, med vilka verktyg det ska göras och vilka metoder som ska användas. 

När intervjun börjar gå mot sitt slut, frågar hon mig vad jag tror att det beror på att responsen blev så obefintlig på debattartikeln hon skrev i Dagens Nyheter. Utan att få något bra svar av mig berättar hon om sin man som sagt att hon för att nå fler borde ha riktat sin vassa penna mot till exempel Skolverket. Själv menar hon att det är många krafter inblandade i att digitala verktyg har ”prånglats ut långt ner i åldrarna”. 

Filippa Mannerheim återkommer till kunskapssynen som, enligt henne, tidigare gick ut på att eleven skulle lära sig saker om världen. I dag handlar det i stället om att vända blicken inåt, om att lära sig mer om sig själv, en mer terapeutiskt inriktad kunskapssyn, som hon säger det. Och visst är det bra, understryker hon, att en mängd olika perspektiv och värdegrunder tas in i skolans värld, liksom att dagens skola tar mobbning på ett helt annat allvar.

– Men att rikta blicken från sig själv är berikande. Det hör ihop med att elever har olika referensramar. Barn med böcker i hemmet klarar sig bättre i skolan. Så ska det inte vara och det är för att vi har frångått inlärandet.

Var det inte så även på 1980- och 1990-talet, att skolan passade barn med akademikerbakgrund bättre?

– Mer eller mindre var det så men det fanns mycket som kunde utjämna den aspekten. Nu ökar klyftorna mellan barn till akademikerföräldrar och barn som inte har akademiker som föräldrar. Det tror jag beror på hur skolan ser ut.

Undervisning ska handla om lärande 

Det Filippa Mannerheim efterlyser är en skola där det, för att hårdra det en aning, upplevs, känns och tycks mindre, en skola där eleverna lär sig nya saker. För att själv som lärare kunna erbjuda just det, tar hon ”viktiga omvägar” i sin undervisning. Bedömning är en restprodukt, ett ursållningsverktyg och i stället vill hon att undervisningen ska handla om lärande, om att träna, nöta, öva och läsa. Hon lyfter också vikten av att jobba i små steg med läxor och regelbundet återkommande prov. 

I ”Konsten att undervisa”, i kapitlet där hon försvarar den föreläsande läraren, skriver Filippa Mannerheim om elevernas allt sämre koncentrationsförmåga och om anpassning. Hennes metod har varit att träna sina elever i konsten att lyssna. Den tankegången går hand i hand med hennes inställning till hur elever med till exempel dyslexi ska hanteras. När vi möts har hon varit inblandad i en Twitter-diskussion med bland andra Magister Nordström som förordar inläsning av texter för att underlätta för elever med dyslexi. 

– Jag blir gråtfärdig. Även om man har dyslexi ska man få lära sig läsa och skriva. Det är inte bara vissa människor som ska ha tillgång till det skrivna ordet. Dyslektiker har svårt att lära sig läsa och skriva, de behöver extra hjälp och stöd och det kanske alltid kommer att gå långsamt för dem. Men att plocka bort läsandet, det är att ge upp om människor. 

Du pratar med värme om dina kollegor men förutom det, vad är det som gör att du arbetar kvar i skolan?

– Skolan är samhällets fundament och mitt jobb är ett av de viktigaste i samhället. Jag är stolt över att vara lärare. Jag har haft eget företag och gjort andra saker men jag längtade tillbaka till undervisningen. Det är roligt att möta ungdomar och att uppleva saker tillsammans. Vissa klasser, de finns ju kvar i hjärtat. Min plats är i klassrummet, så känner jag verkligen. Men jag är inte så intresserad av att alla elever ska gå runt och säga att Filippa är världens bästa lärare. Jag vill att de ska kunna en massa saker. 

LÄS ÄVEN:

Mannerheim: Sluta slussa studiesvaga elever till för svåra program