Debatt: ”Svensk skola i förfall”

År 1962 implementerades den för alla svenska barn gemensamma grundskolan och parallellskolesystemet med bland annat realskola avvecklades därmed successivt. Lgr 62 blev grundskolans första läroplan. Dåtidens namnkunniga pedagoger förespråkade grupparbete som lämplig metod att praktisera i den nya grundskolans undervisning. Samarbete i ”en skola för alla” blev grundskolans paroll.

Under en kort period i slutet av 60-talet prövade man att i grundskolan införa en pedagogik som vanligen benämns utbildningsteknologi. Detta sätt att undervisa bygger på teorier som formulerats av de amerikanska pedagogerna Skinner och Bloom. Kortfattat kan sägas att denna pedagogik innebär en nära nog programmerad undervisning med fokus på ett antal huvudmål som vart och ett brutits ned i ett stort antal delmål. Undervisningen planeras som en snitslad bana, där eleverna etappvis ska nå de uppställda delmålen för att slutligen nå huvudmålen och uppfylla kriterierna för dessa.

Grundskolans andra läroplan, Lgr 69, förespråkar utbildningsteknologi och beskriver således undervisningens genomförande i detalj för samtliga ämnen. Totalt omfattar läroplanen från år 1969, med alla sina supplement, nära nog en hyllmeter av böcker och häften.

Lärarna sparkade emellertid genast bakut mot denna totalstyrning av skolarbetet och Lgr 69 kom aldrig att implementeras fullt ut. Istället följde ett decennium av intensiv pedagogisk debatt där kontrahenterna anklagade varandra för ”korvstoppning” respektive ”flum”.

Slutligen uppnåddes en form av konsensus som kom till uttryck i Lgr 80. Denna, grundskolans tredje läroplan, präglas av en humanistisk och demokratisk syn på skolans uppdrag och i pedagogiskt hänseende förespråkas så kallade elevaktiva arbetssätt. 1980-talet blev det kanske mest framgångsrika decenniet i svensk skolhistoria. Entusiasmen var stor bland såväl lärare som elever och skolresultaten låg på toppnivåer.

Under de tre senaste decennierna har emellertid den framgångsrika svenska grundskolan raserats, såväl organisatoriskt som pedagogiskt. Ett nytt parallellskolesystem har införts med privata skolor för ett urval av eleverna. Samtidigt har en återgång till den mekaniska och utbildningsteknologiska katederundervisningen skett i och med införandet av de nuvarande kunskapskraven med tillhörande direktiv för bedömning av elevernas prestationer.

Detta har resulterat i att Sverige idag har en tråkig, mekanisk och föga inspirerande skola med sviktande arbetsglädje hos såväl lärare som elever och med fallande resultat. Så bygger vi inte den ljusa framtid vi önskar för kommande generationer.

Lärandet måste åter sättas i centrum för skolans verksamhet; arbetssätt och bedömning måste moderniseras. Svensk skola är nu i behov av en reformering som syftar till att skapa en demokratisk och humanistisk skola där stora mått av arbetsglädje ryms för såväl lärare som elever. Skolan kan inte backa in i framtiden.