Lärarna skrev 400 år av skolhistoria – ”Känns som det spökar”

När Sebastian Gurenwacht började arbeta på Rudbeckianska gymnasiet i Västerås, reagerade han på att kollegor ofta nämnde lärare som arbetat där tidigare. Sjuttio-åttio år tidigare.

– De är personligheter som lever kvar och det är spännande och märkligt på samma gång. Man märker av historien överallt om man öppnar ögonen. Man ser hur gammalt det är, går man ner i källaren är det gamla katakomber. Det finns vissa källare som är helt okej och andra som inte har elektriskt ljus. Det känns som att det spökar, säger han.

Han och två andra svensk- och historielärare, Maria Saarnio och Linda Landquist fick uppdraget att skriva ”400 år av kunskap” inför skolans jubileum i mars 2023.

För att kunna ge sig hän åt stadens och kyrkans olika arkiv fick de avlastning motsvarande varsin gymnasiekurs.

Vad de fann var stor igenkänning.

Samma utmaningar – 300 år senare

– När vi läst protokollen så visar det sig att det var störningar på lektioner och elever som missade att ta med sig material. Sådant lärare känner igen idag fanns redan på 1700-talet. Det är farligt att historiebruka så och tänka att skolan var bättre förr men så var det inte alltid, säger Sebastian Gurenwacht.

Men dokumenten skildrar också en helt annan verklighet.

Eleverna, uteslutande pojkar, kallades djäknar. Deras uppförande skulle vara klanderfritt, men skolan var utrustad med ett skolfängelse för de fall där det brast.

– Det är en trång källare väster om domkyrkan där man kunde bli satt. Där hamnade elever som misskötte sig, men även lärare och präster. Vi har nyckeln dit, den är trång och kall och mörk. Har man anlag för klaustrofobi är det ingen plats man vill vara på, säger Sebastian Gurenwacht.

Förbrytelserna handlade främst om fylleri, både för elever och lärare. Men det kunde också utdömas straff för besök på horhus eller bristande lydnad. Vanligast var spöstraff, fängelset blev aktuellt först vid grövre förseelser.

”Vet inte hur eleverna kände”

– Det hade kanske en avsvalnande effekt men vi har inte kunnat läsa oss till hur eleverna uppfattade det att sitta där. Vi ser att lärarna har ofta försökt tala vett med eleverna, haft förhör. Men det har blivit ett straff om man inte säger hela sanningen, säger han.

Grundaren, biskop Rudbeckius, var däremot inte en förspråkare av aga.

– Han ville att studenterna själva skulle fatta tycke för skolan, de gamla lektorerna levde för sitt ämne och förutsatte att eleverna lade väldigt många timmar på studier utanför skoltid. Rudbeckius själv ville väcka lusten för lärande och att de vuxna lärarna skulle leda inlärningen. Straffen kom senare, när det gamla kollegiet är borta, säger Sebastian Gurenwacht.

Som säger att vissa människor som dyker upp ur historien fastnar.

Som den 1800-talspojke som kastade en snöboll, råkade träffa ett fönster som krossades, och blev relegerad på livstid.

– Eftersom han inte visar någon ånger så blir han avstängd och det känns så vansinnigt hårt. Jag funderar på om han kanske egentligen krossade rutan med flit – för att han egentligen inte ville gå i skolan, men var tvingad av sina föräldrar. Det går inte att läsa sig till men man går och funderar efteråt, säger han.

Från början hade de tre lärarna ett fyrtiotal rubriker, ämnen de ville skriva om. Med tiden fick de stryka.

Lärare från Stormaktstiden – och framåt

– Vissa grejer försjunker man i. Maria skulle titta allmänt på föreningslivet, sen blev det föreningslivet under andra världskriget, säger Sebastian Gurenwacht.

Som tillsammans med de två kollegorna är de senaste länkarna i en lång rad lärare som kommit och gått på en skola i Västerås, från Stormaktstiden och vidare.

– Nästa läsår kommer vi att ha källövningar utifrån arkivmaterial som vi hittat, och analyser av historiebruk som vi gjort oss skyldiga till, säger Sebastian Gurenwacht.