”De som utbildar sig till lärare orkar inte vara kvar länge då”

Nu har det gått lite över en månad sedan jag stod framför mina elever som deras ordinarie lärare för första gången. Mitt heltidskontrakt som högstadielärare började i samband med vårterminsstarten och 5,5 år av universitetsstudier är officiellt slut. Jag har med skräckblandad förtjusning påbörjat ett helt nytt liv.

Under den första månaden har jag skrattat, haft ångest, genomför dåliga lektioner, bra lektioner, helt okej lektioner, stirrat rakt fram i tomma intet på grund av trötthet, inte hunnit äta lunch och varit för stressad för att prioritera att dricka en kopp kaffe. Men oroa er inte. Det går förhållandevis bra och den här texten är därför delvis en hyllningstext till mina stöttande kollegor på skolan men även en text om vikten av rätt förutsättningar.

I veckan publicerade utbildningsministern Anna Ekström och ministern för högre utbildning och forskning Matilda Ernkrans en debattartikel i Dagens samhälle där de presenterade förslag för att säkra kompetensen hos såväl lärare som rektorer. De skriver att lärare saknar möjligheter att utvecklas och att de måste ges tid för att utveckla sin undervisning. Detta för att kunna säkerställa att kunskapsresultaten och jämlikheten fortsätter att öka. Hur bra låter inte det? Jättebra, såklart. Men som vanligt så snubblar våra politiker på målsnöret.

Effektiviseringar synonymt med nedskärningar

För samtidigt som vi får läsa deras fina ord om kompetensutveckling, professionsprogram och ”karriärvägar” som ska locka fler till yrkeskåren tvingas många kommuner göra stora nedskärningar inom skolan. Något som det, med all rätt, har rapporterats om flitigt.

Att arbetsbelastningen ökar är ingen nyhet och vi nås fortfarande kontinuerligt av vittnesmål från lärare som inte längre orkar med sitt uppdrag. Mer arbete och mindre resurser är fortfarande verklighet för en majoritet av Sveriges lärare och rektorer. Till råga på allt har vi ett skolsystem som uppmuntrar till ojämlikhet och bidrar till att cementera klyftorna i samhället. När jag reflekterar över allt det här kan jag inte låta bli att tycka att det är magstarkt av våra politiker att komma med ytterligare ett alldeles för litet plåster på ett stort blödande sår.

Vidare skriver de också att läraryrkets attraktivitet har ökat och ingen blir gladare än jag om det stämmer. Men en sak är säker och det är att de som tar sig igenom lärarutbildningen inte kommer orka vara kvar i yrket så länge ordet ”effektiviseringar” är synonymt med ”nedskärningar”. Detta oavsett professionsprogram, en tydlig karriärstege, högre lön eller lockande av förstelärartjänst. För vem orkar att arbeta inom ett redan krävande yrke när arbetsvillkoren ständigt försämras?

Håller mig flytande

Åter till mig. Min skola beskrivs nog enklast som ”en helt vanlig högstadieskola”. Vi har som många andra ofta lite för korta raster, får ibland slänga i oss lunchen och måste lägga för mycket tid på dokumentation. Men jag håller mig som sagt flytande och är än så länge inte mer stressad än vad jag kan hantera. En slutsats jag kan dra är däremot att det antagligen inte hade sett likadant ut så utan enskilda personers insatser på skolan. Det är mina kollegor som ger mig förutsättningar, inte politikerna. Det är er jag har att tacka.

Kontentan av det hela är att om våra politiker vill ha en framtida lärarkår som inte går sönder av stress och en jämlik skola för alla elever räcker det inte med vackra ord om kompetensutveckling. Då behövs det en grundläggande strukturell förändring. De flesta av oss som jobbar inom skolan har redan förstått det här och nu väntar vi bara på att politikerna agerar. På riktigt.