Sanningen bakom sockiplasten

Ryktet säger att den föddes i en västgötsk jaktstuga i mitten av 50-talet.

Sockiplasten, alltså. Gympasko, dubbdäck och fotvårtsplåster i ett och samma sladdriga fodral. Men också ett skäl till mobbning.

Jag minns hur min egen far – själv speciallärare och gravt idrottsintresserad – såg till att jag i stället fick köpa ett par svarta tennisskor av tyg på Tempo.

Sockiplast var fattigmansskor; ett lätt löjligt surrogat till de skönheter av märket Adidas.

Samma tur hade inte vissa andra i klassen. När sockiplasten drogs på förvandlades deras nedersta kroppsdelar till något som snarast liknade den fula ankungens fötter; platta, bleka och kladdiga.

Okej, de gav ett visst skydd mot halka och fotvårtor, som skolfröken hävdade. Fast det gjorde ju vanliga gymnastikskor också. Billigare var de förstås, men det var ju också ett skäl att få slippa dem. Bar man sockiplast signalerade man knappast välstånd och ännu mindre sex, drugs & rock’n’roll, om man nu hunnit dit i utvecklingen.

Sockiplast var fattigmansskor; ett lätt löjligt surrogat till de skönheter av märket Adidas, Hunt eller Quick (hjälten Ralf Edströms favorit) som förde tankarna till riktig idrott.

”Socka i plast” – ja, vi hörde ju själva hur fånigt det lät – associerade snarare till balettskolor och barnkalas. Svagt minns jag tidiga födelsedagsfester där rödkindade, genomsvettiga barn glatt for runt, runt på parkettgolv med dessa präktiga halkskydd under fossingarna. Men då talar vi om fyra–femåringar. Så fort man nådde den ansedda skolmognadsåldern, förvandlades sockiplasten till en pinsamhet.

Jag tänker att det kanske hade varit lättare om vi känt till bakgrundshistorien. Som undersökande journalist har jag omsider lyckats rota reda på att sockiplasten uppfanns 1959 av en klurig västgöte vid namn Sivert Stureson.

Den gode Sivert ska ha varit med i ett jaktlag, där någon började klaga på att raggsockorna blev blöta av golvet i jaktstugan. ”Du som är i textilbranschen borde komma något smart” sa en av gubbarna. Varvid Sivert gick hem och dippade en vanlig bomullsstrumpa i ett hett plastbad.

Den första prototypen visade sig vara lite väl halkig. Nästa steg blev därför att i torkugnen placera sulan på ett galler som skapade räfflor.

Här kunde man också lägga in siffror för att ange storleken, insåg sluge Sivert. Föga anande att han i jakten på en strumpa för tuffa älgdråpare i själva verket skapat en fotbeklädnad från helvetet ... Hårda stötar var heller inget för denna flortunna fejksko. Hoppade man ner från ribbstolen kunde man riskera att hälarna rök all världens väg.  

Spela fotboll i sockiplast var inte att tänka på. En riktigt klockren tåfis – och man riskerade sina hälsa för resten av livet. Och ändå ...

Många av dagens moderna fotbollsskor är ju också konstruerade som ett slags kroppsstrumpa; mjuk, elastisk och sluter tätt runt foten. Om man som gammal 60-talist i dag googlar loss på ”sockiplast” finner man dessutom till sin oförställda förvåning att det gamla hatobjektet med åren förvandlats till något coolt.

Jo, det är faktiskt sant. Går man in på trendiga forum för balla skidåkare och bergsklättrare, finner man flera som sjunger sockiplastens lov.

Den plastklädda strumpan lämpar sig utmärkt för klätterväggar, kan man läsa. Andra kör dem på gymmet för att få bättre känsla mot marken. Några som halkskydd i simbassängen. Ja, vissa tycker till och med att de är snygga och ”attraherar det motsatta könet”. Med åren ett kultföremål, alltså.

Trist bara att vi inte visste det, när vi satt där med ångest i omklädningsrummet …