Svarta tavlan var gjord av lerskiffer och som sudd användes ofta en hartass. Foto:Matilda Thulin / Malmö Museer
Den heliga svarta tavlan – låt stå!
Den här artikeln publicerades ursprungligen på Läraren.se
Retro Lärarens kåsör Petter Karlsson ser svarta tavlan som en symbol för livets förgänglighet. Låt oss minnas den tillsammans.
Eftersom lärarinnan mitt under lektionstid hade lämnat klassen för att vandra iväg och knacka på i villan, förstod min kamrats ömma moder att det måste ha skett något hemskt.
Det hade det också, sa lärarinnan.
– Det gäller er son Per-Ola, sa hon med darr på rösten.
– Herregud, vad har hänt med pojken?
– Något fruktansvärt.
– Men vad?!
– Han har ...
– Ja, säg!
– Han har ... tagit kritor!
För så var det. Per-Ola hade på en rast varit inne och norpat några kritor från svarta tavlan och i den gamla ärrade fröken Ekdahls värld var detta ett övergrepp jämförbart med en kupp mot Riksbanken.
Svarta tavlan och dess tillbehör var helig mark.
Svarta tavlan, kritor och tavelsuddar var den grund på vilken det uppväxande släktets bildning vilade.
I dag skrivs det med färgglad tusch på blanka whiteboards som efteråt skrubbas rena och ser ut som nattgammal is, men i generation efter generation stod vi där i rök och kritdamm och försökte lära oss att ”alltid” alltid stavades med två l, att Ouagadougou låg i Övre Volta och att man i obevakade ögonblick kunde daska sin klasskamrat i rumpan med sudden, så det uppstod en prydlig vit rektangel på vederbörandes byxbak eller kjol.
Nöjen var enklare förr, det är sant.
Men kanske också livet.
För oss som föddes någonstans mellan golfstrumpan och v-jeansen framstår svarta tavlan som symbolen för Lärandet men också för Utsattheten.
Framkallade till svarta tavlan var vi alla i händerna på våra kamraters välvilja och – ännu oftare – kritik och smälek. Det fanns ingenstans att fly, ingen nåd att få.
Framkallade till svarta tavlan var vi alla i händerna på våra kamraters välvilja och – ännu oftare – kritik och smälek. Det fanns ingenstans att fly, ingen nåd att få.
Men svarta tavlan gav också möjligheter att under rasten rita karikatyrer av läraren, klottra könsord och annat som var en god förberedelse för det liv som komma skulle.
Kritorna – de som Per-Ola stal av okänt skäl – gick i sin tur att knapra, och på så sätt framkalla en fejkad släng av halsinfektion.
Foto: Getty Images
Att någon ska ha fått allergi av dammet som ibland låg som en Lützendimma över de främsta bänkraderna, kan jag dock inte minnas. Eller var vi helt enkelt mindre allergiska förr, när ingenting var lika prydligt, rent och handspritat?
Nu leker jag amatörfilosof, men var inte svarta tavlan också en sorts lärdom i alltings förgänglighet?
När smålänningen Gideon Sundbäck på 1910-talet uppfann blixtlåset, lanserades det med orden: ”Som ett streck draget i vatten”. Samma sak med allt som skrevs på den svarta tavlan.
Texten skulle stå där en kort stund, men efter varje lektion skattas till förgängelsen. Utplånas. Upplösas. Förintas. Som livet självt en vacker dag.
När Emil i Lönneberga anordnar det stora ”tabberaset” i Katthult är det ju i själva verket småländska för ”tabula rasa”, tom tavla. Att göra rent hus och tömma varenda karott, alltså.
Ett uttryck som i sin tur sägs komma från den store Aristoteles som redan för 2 300 år sedan skrev ner sina djupaste tankar på tavlor av vax, vilka knappast kan ha varit några tillförlitliga hårddiskar, om man säger så.
Hartassar blev tavelsuddar
Både svarta tavlan och dess skrivdon var ursprungligen gjorda av lerskiffer. Man skrev med en griffel gjord av mjukare och ljusare material än själva tavlan – som sitt namn till trots oftast var grå.
Som tavelsuddar användes länge hartassar, vilka omsider ersattes av tvättsvampar eller olika textilmaterial. När tillgången på lämplig skiffer tröt, byttes tavlan ut mot en målad träskiva och griffeln gjordes i stället av krita.
Ordet ”griffel” – som kan syfta på allt från de spetsiga stift som ristades i antikens vaxtavlor till 1900-talets olikfärgade skolkritor – är belagt i svenska språket sedan 1670.
Eller ta den nästan samtida Arkimedes, som förmodligen satt och skrev formler i lösan sand borta i Syrakusa, när den där romerska soldaten så bryskt och bokstavligen klampade in och fick höra att han inte skulle rubba Arkimedes cirklar.
Tänk om det var evighetsmaskinens gåta den klurige greken just hade löst, när han stacks ihjäl av den burduses svärd?
Rörigt? Jag vet. Min hjärnbark är understundom som en svart tavla vid skoldagens slut, där olika ämnen blandats huller om buller eftersom ingen nyttjat den delete-funktion som en gång stavades ”tavelsudd”.
Att jag sörjer svarta tavlans död är således mera ett utslag av sjukligt tillbakablickande än praktiskt tänkande.
Givetvis gillar jag att dagens lärare kan presentera sina klokheter med både mer pedagogiska, roliga och beständiga metoder än en svart tavla (som i ärlighetens namn sällan ens var svart utan mörkgrön).
Vilket ändå inte hindrar att jag lätt drabbas av nostalgi, så fort jag ser en griffeltavla på en restaurang eller i ett kök, där de överlevt i miniformat som en sorts reliker från en tid när kritstölder både var något möjligt och ytterst allvarligt.
Låt stå, säger jag.
