Inga hinder för lärardrömmen

”Rullstolen väcker många frågor”

Elin Blideskog föddes med ryggmärgsbråck och sitter i rullstol. Men det har inte hindrat henne från att uppfylla sin dröm om att jobba som lärare. Hon tycker att funktionsnedsättningen är både på gott och ont i yrkeslivet – men den väcker alltid nyfikenhet och frågor.

Elin Blideskog är med sina 24 år relativt nyutexaminerad lågstadielärare. I höstas hade hon sitt första vikariat på Laggaskolan i Knivsta, där hon stortrivdes. Skolan var liten och välkomnande. För det är ingen självklarhet att alla skolor fungerar som arbetsplats när man är rörelsehindrad.

– Jag sökte sjutton jobb och fick komma på två intervjuer varav den ena var på Laggaskolan. Jag hade inte skrivit i mitt CV att jag sitter i rullstol, så jag blev inte bortsållad på grund av det. När jag väl fick komma på intervju var arbetsgivaren positiv till min funktionsnedsättning. De tyckte att det var bra med en ung lärare som bryter normen, att jag inte var stöpt i samma form som alla andra på skolan. Det är annars en väldigt homogen personalgrupp, säger Elin och ler.

Hennes funktionsnedsättning innebär fysiska begränsningar och det gör att hennes valmöjligheter, när hon söker jobb, är mindre än andras.

– Jag väljer bort skolor som är byggda på 1900-talet eftersom de sällan är handikappanpassade. Jag behöver viss anpassning för att min arbetsvardag ska fungera. Ramper, hiss och gärna dörröppnare, även om det inte är alldeles nödvändigt. Det är viktigt att jag kan röra mig fritt och utan hinder. Laggaskolan var inte anpassad fullt ut, men de ordnade så att det fungerade för mig, säger Elin och tillägger att många småsaker, som för andra kan verka bagatellartade, tar mycket energi. Det kan handla om att behöva öppna en tung dörr manuellt eller att behöva be om hjälp när böcker står för högt upp på en hylla.

– Det kunde hända när jag kom in i ett nytt klassrum. Att jag inte nådde upp till det jag behövde för att föregående lärare placerat böcker och material högt upp. Men jag är van vid att säga till och det brukar lösa sig. När jag kom till Laggaskolan var lärarrummet på övervåningen. Men efter min ankomst flyttades det till nedervåningen för min skull.

Elin har sedan hon var liten velat jobba med barn. Hon utbildade sig till barnskötare på gymnasiet, men insåg att det var svårt att arbeta med förskolebarn som rullstolsburen. Så hon pluggade in gymnasiematten och sökte till Lärarhögskolan. Fyra år senare var hon klar och redo att börja jobba. Att välja bort sitt drömyrke på grund av sin funktionsnedsättning har aldrig föresvävat henne.

– Nej, tvärtom vill jag visa att jag är som vem som helst. Jag kan bli vad jag vill, även om det krävs viss anpassning av omgivningen. Det finns saker som är svårare för mig. Exempelvis att vara rastvakt på lunchrasten. Jag blir fort nerkyld, så det funkar inte så bra. Men jag är gärna rastvakt på kortare raster! Det mesta löser sig med lite god vilja.

Barn är väldigt öppna och jag tror att jag visar dem att allt är möjligt.

Som lärare i rullstol väcker hon uppmärksamhet. Hon är van vid att få blickar och nyfikna frågor; både av skolpersonal och elever.

– Jag tycker att mina erfarenheter är mestadels positiva. Men vissa dagar kan det kännas jobbigt att vara den som avviker från normen och sticker ut. När jag var yngre led jag ofta av att folk tittade, men nu kan jag i stället tänka att det är positivt att en person som sitter i rullstol kan ha ett vanligt lärarjobb. Jag är en förebild genom att visa upp mig i mitt jobb och ta plats. Barnen vänjer sig vid rullstolen och ser att det är okej att vara lite annorlunda. Jag tror att det för mycket gott med sig och bidrar till ökad tolerans.

Som rullstolsburen kan hon ibland känna att hon måste vara lite bättre än alla andra för att få en chans. Hon är väl medveten om att funktionsnedsättningen kan innebära att hon inte kommer ifråga för vissa skolor; av praktiska skäl. Men det tar hon med ro. Jobb att söka finns och hon planerar att så småningom vidareutbilda sig till specialpedagog för att bredda sin kompetens ytterligare.

Att möta en klass i rullstol innebär en mental tröskel att ta sig över. Barnen tittar och undrar.

– Barn är direkta och ställer nyfikna frågor om rullstolen och varför jag inte kan gå. När jag har berättat och förklarat så är det liksom avklarat. Barn är väldigt öppna och jag tror att jag genom min funktionsnedsättning visar dem att allt är möjligt…det finns inga hinder.

Elin minns en liten kille på en skola där hon gjorde praktik. När hon inför klassen hade berättat om varför hon sitter i rullstol räckte han upp handen och sa: det gör inget att du har ett funktionshinder. Du är ju ändå människa.

– Det glömmer jag aldrig. Det gick rakt in i hjärtat, säger Elin med ett leende.

Blinde Yurash leder vägen in i Sverige

Yurash Abdulsamad var helt blind efter en ögonsjukdom när han kom till Sverige 2014 och han kunde inte ett ord svenska.

I dag undervisar han i svenska språket på ABF och studerar samtidigt ämneslärarprogrammet i Matematik vid Karlstad universitet.

Det är en regnig och blåsig söndag i Mellerud och de flesta butiker och kontor i Storgatan är stängda, men ABF:s lokal är öppen och lamporna tänds en efter en.

Yurash Abdulsamad är inne i lokalen och förbereder sig inför en lektion i Svenska för invandrare. Han skriver ut några A4-papper och går genom allt. Snart kommer de, eleverna, de flesta är asylsökande från Afghanistan.

Han föddes 1994 i staden Mazar-e-Sharif. 1996 kom han tillsammans med mamma och syskon från krigets Afghanistan till Ryssland.

Där började han på förskolan och sedan skolan. I femte klass blev hans syn sämre och sämre. Han tvingades använda glasögonen men i årskurs nio försämrades synen dramatiskt och han blev i praktiken blind.

– Det enda som jag kan se är starkt ljus i utkanten av mitt synfält, vilket gör att jag kan se ljuset av en bil som kör förbi nattetid.

Till slut valde hans familj att söka asyl i Sverige då det fanns fler möjligheter för dem här.

– I Sverige är folk hjälpsamma, man behöver bara ropa på hjälp. Om någon ser att man är blind och behöver hjälp då hjälper de jättegärna. Och när det gäller skolan finns det olika hjälpmedel som gör att man kan studera på samma villkor som alla andra.

Trots att han inte kunde se när han kom till Sverige så lärde han sig svenska snabbt med hjälp av olika hjälpmedel och började på Dahlstiernska gymnasiet i Mellerud. Just nu läser han ämneslärarprogrammet Matematik vid Karlstad Universitet.

Jag brukar alltid säga till mina elever att det är viktigt att våga. Kanske långsamt men säkert.

– Redan när jag vara barn gillade jag fysik och matematik, och innan jag fick problem med synen var min dröm att hitta ett jobb som går ut på fysik och matematik. Som ingenjör eller något sådant. Men när jag blev blind så började jag tänka på vad jag kunde göra. Då valde jag att undervisa. Jag gillar att arbeta med barn och prata med dem och lära. Dessutom är det mindre behov av att kunna se än om man är ingenjör.

Att vara matematiklärare är inte det lättaste heller, då den som är matematiklärare måste kunna se grafer, figurer och formulär. Men det är inga problem enligt Yurash.

– För mig det är enklare att visualisera i hjärnan än att hålla på med humanistiska ämnen som samhällskunskap och historia.

Eftersom han själv varit nyanländ i Sverige vet han hur det är att vara helt ny i ett land och hur viktigt det är med språket. Så 2017 började han att undervisa i svenska för nyanlända, då han kunde deras modersmål och upptäckte att det finns ett behöv av hans kunskap som afghan att bidra med.

– När jag kom hit så tänkte jag även om jag väntar på svaret på ansökan om uppehållstillstånd så vill jag gärna kunna göra nåt men utan svenska språket det var svårt. Så jag började att lära mig svenska språket så snart som möjligt, jag insåg att jag med hjälp av språket kunde lösa olika problem för vår familj. Och detsamma gäller för alla andra också.

Yurash kursdeltagare tycker att hans sätt att lära ut språket är  bra för dem. De flesta har deltagit i olika språkcaféer och enklare språkkurser anordnade av kyrkor på olika platser i landet. Där har de lärt sig massor av ord, men när det gäller att bygga meningar så går det inte så bra för dem..

– Jag började själv med kurser som handlade om att bygga ordförråd, om vädret, om kläder och så vidare. Så jag började med att lära eleverna bygga meningar i stället. Sen dess har de blivit bättre och bättre på svenska. Och de tycker själva att det funkar bättre för dem.

– Jag brukar alltid säga till mina elever att det är viktigt att våga. Kanske långsamt men säkert. Och de är nöjda, eller? säger han åt en elev som kommit lite tidigare.

De flesta eleverna i hans kurs kom till Sverige hösten 2015 och väntar fortfarande på ett besked om de ska få asyl.

Yurash har valt att fortsätta med kursen oavsett om han får betalt eller inte. Det gör att kursen kan fortsätta under en längre tid och eleverna får chansen att lära sig mer.

– Jag arbetar både avlönat och ideellt kan man säga. Det är ofta så att man kan starta en kurs men bara för en viss tid. Jag gör så att jag undervisar hela året och de månader eller dagar som jag inte får betalt undervisar jag ändå. Jag tycker att det viktigt för eleverna att ha nån aktivitet, de har många problem och svårigheter som nyanlända i Sverige. Genom att komma hit och lära sig språket så kan de slippa en del av de problemen, säger Yurash.

”Adhd kan vara en superkraft”

SO-läraren Åsa Colliander Celik fick sin adhd-diagnos när hon var 45. Några år senare valde hon att gå ut och berätta för kollegor och elever om sin funktionsvariation. Den främsta anledningen var att hon ville visa att en neuropsykiatrisk diagnos inte är något att skämmas för.

Åsa Colliander Celik var i 45-årsåldern när hon valde att genomgå en adhd-utredning. Då hade hon länge misstänkt att hon hade en neuropsykiatrisk diagnos. Redan som barn hade hon koncentrationssvårigheter. Hon var förvisso en ”duktig” elev som fick ganska bra betyg, men hon var samtidigt slarvig och gjorde sällan sina läxor.

– Jag var inte så bra på att styra min uppmärksamhet utan klarade bara att fokusera på sådant jag tyckte var kul. Resten struntade jag i. Att avbryta en rolig aktivitet för att byta fokus kändes omöjligt, säger Åsa, som efter utredningen diagnosticerades med adhd utan närmare specifikation.

Hon fick medicin och behandling och fick lära sig att bli bättre på att organisera sitt liv. Numera har hon slutat äta medicin, eftersom den bland annat gav henne högt blodtryck.

De första åren ville hon inte berätta för kollegorna på Mälarhöjdens skola om sin diagnos. Hon hade då jobbat som SO-lärare i nästan 20 år och visste att det här med diagnoser kunde vara stigmatiserande. Men ju längre tiden gick desto mer kom hon till insikt om att det kändes fel att inte berätta. Det signalerade ju att en diagnos är något att skämmas för. Men den främsta anledningen till att hon tog bladet från munnen var ungdomarna på skolan. Hon ville vara en inspiration, både för lärarkollegor och elever.

– Det är genom att öppet berätta som vi kan få bort myter och skuldbeläggande. Om jag inte vågar ”komma ut ur garderoben”, hur kan jag då säga till elever att det inte är något fel med att utreda och få en diagnos? Jag är själv högfungerande och har lyckats med många saker. Jag kände att jag kan vara en förebild och visa att allt är möjligt även med en adhd-diagnos. Man ska inte bara ge upp och tro att det är kört eller att man inte klarar högre studier. adhd kan vara en superkraft!

Hon berättade om sin adhd i ett blogg-inlägg i ett lärarforum. Reaktionerna var positiva.

– Många tyckte det var modigt av mig och flera lärare ute i landet hörde av sig och berättade att de också har ADHD, vilket inte är så förvånande. Läraryrket är lockande för personer med adhd, eftersom det hela tiden händer grejer, det är omväxlande och kreativt. Man uppmuntras lösa saker självständigt och i samarbete med kollegorna och får omedelbar bekräftelse när man presterat bra. Jag är duktig på att gå in i katastrofläge och jobba hårt och intensivt. Som nu med coronapandemin. Jag har gjort ett utkast till en plan om skolan skulle behöva stänga, säger Åsa och berättar att hon gick ”all in” för uppgiften och satt tre timmar i ett sträck, helt uppslukad.

Flera lärare ute i landet hörde av sig och berättade att de också har ADHD.

Uppsidorna med diagnosen är alltså många och Åsa stortrivs i sin roll som förstelärare. I perioder har hon enorm arbetskapacitet, älskar att hitta på innovativa undervisningsmetoder och har även tagit på sig att skriva läromedel. Det kan låta övermäktigt. Men det tycker inte Åsa.

– Nej, det är ju bara roligt, så det ger mig energi, säger hon med ett leende.

Det som däremot kan vara jobbigt är att skapa struktur, ordning och reda. Hon beskriver sitt skrivbord på jobbet som minst sagt rörigt och hon missar lätt saker som hon i ögonblicket inte uppfattar som så viktigt.

– Jag skulle nyligen ha vaktat en klass som skrev nationellt prov. Det missade jag totalt, vilket kändes jättepinsamt. Smådetaljer kan gå mig förbi, det är som att min hjärna inte registrerar det. Jag tycker också att det är jobbigt att byta sal till exempel. Men mina kollegor är förstående och brukar påminna mig. Över lag tycker jag att jag med åren har blivit duktigare på att hålla en struktur. På tavlan i klassrummet anger jag numera när timmen börjar och slutar och vilket målet är med dagens lektion. Det är bra för mig och bra för barnen.

En svårighet som är kopplad till hennes adhd är förmågan att minnas elevernas namn efter sommarlovet; genant, men ganska typiskt. Hon känner såklart igen dem alla, men namnen kan hon tappa.

Hon upplever också att hon ibland inte riktigt får ihop meningar och resonemang, att det hon berättar kan bli lite osammanhängande. Därför föredrar hon egentligen att skriva.

Att leva med adhd tar mycket energi och Åsa kan känna sig dränerad och trött i huvudet när det blir väldigt intensivt. Då behöver hon dra sig undan och vara ensam. En lagom mix av undervisning, planering och skrivarbete är bäst.

– Att stå i ett klassrum ger mig också massor med energi, det är inget jag skulle vilja vara utan. Variationen och utmaningarna jag ställs inför är roliga och som lärare står och går man mycket, vilket också är positivt, säger Åsa.

Genom att jag berättar om min resa öppnar jag upp för samtal.

När hon får en ny klass berättar hon alltid om sin diagnos. Det brukar fungera som en isbrytare eftersom det i varje klass finns flera som vet om att de har en diagnos – eller tror att de har det.

– Genom att jag berättar om min resa, om hur jag var som barn och att adhd hos tjejer och killar skiljer sig åt på så vis att tjejer sällan är utåtagerande, öppnar jag upp för samtal. De ser ju att jag har ett bra jobb och det stärker dem att se att man kan bli vad man vill. För det är ganska vanligt att elever med en diagnos känner att de inte kan. Men det är viktigt att förmedla att går att få ett bra liv med adhd!

Åsa upplever att allt fler barn i dag utreds för diagnoser – hon märker en stor skillnad sedan hon började som lärare. En viktig anledning tror hon är alla dis-traktioner som unga ständigt utsätts för; skärmar som pockar på uppmärksamhet blir för jobbigt för vissa barn. Kraven har höjts, man ska klara att fokusera på en massa saker samtidigt. Så var det inte när Åsa var liten.

Det händer att hon måste ta upp med föräldrar att deras barn har koncentrationssvårigheter. Men det faller inte alltid i god jord.

– Eftersom jag själv har adhd tror en del föräldrar att jag ”ser” diagnoser som inte finns. Men så är det inte, även om jag kanske har lättare än andra lärare att identifiera ett barn med diagnos. Det jag vill är att förmedla att det finns stöd att få och att en diagnos inte är ett stigma. Genom att inkludera elever, oavsett deras svårigheter, så visar vi att vi tror på dem.