”Skolplattformen” är vidrig och plågsam att läsa

”Di rige di kann”, sa min mormor ofta. Född 1914 i ett fattigt statarhem med många syskon och ständiga flyttar mellan byarna på den skånska slätten fick hon lämna hemmet som trettonåring och ta tjänst hos en bonde.

En söndag i månaden hade hon fritt (om hon inte behövdes på gården) och hon ägde två klänningar, en vardagsklänning och en bästesklänning att använda i kyrkan på söndagar. Hon hukade sig för överheten som på den tiden var bonden hon arbetade för och slet tillsammans med sin man, min morfar för att få till ett bra liv för sin lilla familj.

Mitt inre vrider sig i plågor

Hundra år senare heter överheten konsult och storföretagare, och blåser svenska skattebetalare på pengar så det står härliga till. Jag har läst Olle Lidboms bok ”Skolplattformen” och mitt inre vrider sig i plågor över de sjuka mängder pengar som kommunen till synes helt godtyckligt vräker över dessa storföretag och konsulter som inte drar sig för att fakturera enorma belopp helt utan att specificera vilket arbete som anses ha utförts. Pengar som skulle gått till vårt allmänna, skola, vård och omsorg. Det är ju hela anledningen till att vi står ut med ett så högt skattetryck.

Det är svårt att hänga med i svängarna i boken, ibland undrar jag om jag av misstag hoppat tillbaka några kapitel för det känns som om jag läst om beställningarna och upphandlingarna tidigare men inser att detta helt enkelt är en fars utan slut, det bara upprepar sig utan att någon vågar sätta ner foten och säga ”stopp och belägg”.

Ingen som bryr sig

Det blir en modern version av Andersens Kejsarens nya kläder, där barnet som till slut påpekar att kejsaren är naken representeras av alla de lärare och föräldrar som upprepade gånger vill bli hörda, de har ju sett att kejsaren (läs Skolplattformen) är spritt språngande naken men till skillnad från Andersens saga är det ingen som bryr sig.

De vågar inte sätta sig emot alla konsulter.

De anställda på utbildningsförvaltningen och Stockholms stad vågar inte sätta sig emot alla konsulter som fullständigt tagit över allt mandat och kör på utan att se sig om. Det är fullständigt vidrigt och plågsamt att läsa. De som är anställda på uppdrag av skattebetalare verkar vara helt radarstyrda och uppfyllda av att utöva den makt de inbillar sig ha. 

Boken påvisar en sådan brist på moral och ansvar gentemot dem som ska använda systemen, något jag i en helt annan stad till viss del kan känna igen mig i till dags dato. Tänk om jag i rollen som sömmerska skulle få en beställning på en kostym och sy den utan att ta mått på kunden. När den sedan inte passar blir svaret att kunden får ändra sin kroppsform efter kostymen. Helt tondövt och jag skulle genast vara utan arbete.

Generös med andras pengar

Det är välkommet att regeringen nu syftar till att stärka tjänstemannaansvaret. Olle Lidboms bok visar på en oerhörd nonchalans mot såväl lärare och vårdnadshavare som mot skattebetalarnas pengar. Hela det fåfänga projektet Skolplattformen kostade skattebetalarna en bit över en miljard utan att leverera ett för brukarna användbart it-system i en tid när det hyvlas lager på lager i en redan slimmad skolorganisation.

Boken är ett tydligt exempel på att det är alldeles för lätt att vara generös med andras pengar och jag vill i slutet av läsningen se att rättvisa skipas, att det på något sätt blir ett lyckligt slut, men dramaturgin gäller tyvärr bara i sagans värld. Inga nyckelpersoner inom staden vill ta ansvar för projektets misslyckande, något Lidbom i sin bok starkt kritiserar.

Ja, di rige di kann, hade mormor suckat. Problemet här är att detta är en grupp i samhället som inte själva förvärvat sin rikedom, de använder bara andras pengar.

Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg.

LÄS MER:

Yrkesgruppen som vann på fiaskot med skolplattformen

Miljardfiasko – nu skrotas Skolplattformen

Maria Wiman: Klick efter klick äter skolplattformen upp min tid

Allvarlig kritik – Skolplattformen fyller inte lärares behov