Stjärnan Anna Järvinen fick scenskräck som lärare

Foto: Oskar Omne
Den här artikeln publicerades ursprungligen på Läraren.se

Den romandebuterande läraren och musikern Anna Järvinen älskar sina elever. Nu.
Annat var det i början. Då var hon skräckslagen inför varje lektion.

Mariatorget på Södermalm i Stockholm är en samlingsplats för vår tids Södermalmsbor, en välbärgad och lattedrickande skara. Men det är också en plats för sargade existenser. Som de två medelålders män som sitter på bänken mittemot den som jag och Anna Järvinen har slagit oss ner på. De ser rastlösa och trötta ut.

Den skammen när jag märkte att alla andra förstod ordets betydelse.

Anna Järvinen är, precis som torget vi sitter på, mångfacetterad. På 1990-talet skivdebuterade hon med bandet Granada och i november 2007 släppte hon den hyllade soloskivan ”Jag fick feeling”. Sedan dess har hon gjort ytterligare fem skivor och även tävlat i Melodifestivalen. I höstas kom hennes febriga roman ”Dröm natten till idag” och hon har också gått på konstskola och har programlett tv-serien ”Anna Järvinen och kvinnorna”.

Hon kallar sig Sverigefinne, kom till Sverige när hon var sex år gammal.

Men framför allt är hon lärare i svenska och engelska, de senaste åren på högstadiet på Kulturama i södra Stockholm.

Anna Järvinen

Ålder: 50.
Föddes: 1970 i Helsingfors. Kom till Stockholm som sexåring med sin mor.
Är: Lärare på Kulturama i Hammarby Sjöstad, musiker och författare.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Familj: Gift med Mattias Järvinen Palme. Har två barn sedan tidigare.
Aktuell: Med skivan ”Vestigia Terrent” och med debutromanen ”Dröm natten till i dag” som båda getts ut i år.

Hon talar lågmält, tar orden på allvar. Som när hon berättar att det inte alls var självklart att hon skulle bli lärare.

– Min mamma jobbade som hemspråkslärare när vi flyttade till Sverige och hon rekommenderade läraryrket. Jag kände då att det verkade vara fruktansvärt tråkigt, aldrig i livet, tänkte jag.

I stället gjorde hon annat, som att drömma om att bli konstnär men samtidigt inte våga söka till någon konstutbildning. Först vid åldern 29 tog hon mod till sig. Anna Järvinen säger nu, med ett snett leende, att hon alltid varit långsam i utvecklingen.

Anna Järvinen spelade in sin första soloskiva 2005. Här uppträder hon på Peace & Love-festivalen i Borlänge, 2017. Foto: Mattias Hansson / IBL

Först läste hon konsthistoria, för att vara nära sitt ämne men samtidigt inte utsätta sig själv för kritik för sitt eget konstnärskap. Ganska snart insåg hon att hon inte ville jobba på museum eller forska. I stället pluggade hon engelska och tanken var att studera ett år, men hon missade att söka och plötsligt stod utan plats.

I panik skickade hon 22 jobbansökningar och fick jobb på en skola på Lidingö.

– Det var jätteroligt och jag jobbade jämt. Kvällar och helger. Efter ett par år orkade jag inte mer. Då gick jag fyra år på konstskola och ja, sen fick jag barn och återigen var det samma sak, vad skulle jag göra med mitt liv?

Då ringde rektorn från Annas gamla skola och erbjöd henne jobb och till slut, efter ytterligare några år, blev hon behörig lärare i svenska, engelska och svenska som andraspråk.

Vi pratar om självförtroende och hon berättar att hon som barn var blyg men duktig i skolan. Allra helst ville hon vara osynlig. Cool ville hon i alla fall inte vara för då skulle man vara tvungen att gå på ungdomsgården och sitta i en ring och faktiskt vara med i ett samtal. Fortfarande när hon började jobba som lärare fanns blygheten kvar. De första månaderna hade hon scenskräck inför varje lektion.

Foto: Oskar Omne

På frågan om varför hon är lärare säger hon nu:

– Jamen, eleverna är ju så otroligt gulliga, de är ju knäppa tonåringar som ger mig energi. De är kloka och roliga. Jag är en rätt orolig själ men de är inte det, de lever i nuet och det är kul att se dem utvecklas.

Anna Järvinen beskriver sitt jobb som både fritt och kreativt, säger att det står inte still ”och man sitter inte still heller, man rör sig både mentalt och fysiskt hela tiden”. Hon är förstelärare i svenska men också själv andraspråkstalare i Sverige och har funderat mycket över språkutveckling. Hon har också hållit i kurser för kollegor, inspirerad av kanadensaren och språkvetaren Jim Cummings.

– Det man tidigare trodde var kognitiva problem visade sig bero på att det rörde sig om andraspråkstalare. Man förstod inte att det tar ganska lång tid att lära sig skolspråket. Vardagsspråket, ”Tjena, hur är läget?”, det lär man sig ganska snabbt, men det andra kan ta tid.

Så var det även för henne. Hemma pratade hon finska, de svenska begreppen och orden fick hon i skolan, bara i skolan.

”Vad kan klockan vara?”. De två männen på bänken mittemot ser plötsligt ännu mer bekymrade ut när de ropar ut sin undran men verkar andas ut när jag meddelar dem att klockan är halv tolv.

På vår bänk funderar Anna Järvinen kring skillnaderna mellan att ha språket med sig både hemma och i skolan och att bara prata och höra det i skolan.

– Jag minns att jag läste särskild matte och det dök upp ett lästal där något var obligatoriskt. Jag hade aldrig hört det ordet. Alltså den skammen när jag märkte att alla andra förstod ordets betydelse. Det var ju inte så att jag frågade utan jag satt där och skämdes och kände mig korkad.

Jag tror att det kan vara bra för mig som lärare, för min förståelse för eleverna, att jag själv var så blyg. Jag vet precis hur det är och hur det var.

Hon menar att problemet med ett bristande ordförråd och ord- och läsförståelse också hör ihop med att ungdomar läser allt mindre, läser allt färre böcker. Hon understryker vikten av att läsning inte bara blir något som den övre medelklassen ägnar sig åt.

Gör som Tegnell: Så blir du säker i klassrummet

”Man ska vara väldigt närvarande. Det är också just det som gör att även om man tycker att man har trevligt hela dagarna, så är man ju helt slut efter jobbet.”
”Besvara frågor med samma närvaro och tålamod som Anders Tegnell. Han kan svara hundra tusen gånger på samma fråga utan att snäsa: Jag sa ju just det.”
”Skämta inte med eleverna. De tror att man inte har någon humor. Det är viktigt att veta att skämt, det blir alltid fel.”
”Ta eleverna, deras frågor och deras kunnande på stort allvar.”
”Det är okej att inte veta allt. Du kan säga att du ska kolla upp det där till nästa lektion. De tycker att det är helt okej.”

Själv var hon en väldigt långsam läsare under skoltiden, hon var ständigt stressad av att alla runtomkring henne i Täby läste mycket och snabbt. Med tiden fick även hon upp läsfarten. Anna Järvinen förespråkar att eleverna ska läsa klassikerna. Hon hyllar böcker som ”Anna Karenina” av Leo Tolstoj och ”En dåres försvarstal” av August Strindberg. Visst ska man läsa ”Ondskan” av Jan Guillou och Jonas Gardells ”En komikers uppväxt”, de är båda böcker som eleverna brukar tycka om, menar hon. Men för att man ska kunna göra rolig undervisning om nya böcker då krävs det att man som lärare själv faktiskt tycker om ”Divergent”* eller vilken bok det nu handlar om.

Vad ska den skönlitterära läsningen i högstadiet ge, som du ser det?

– Den ska ge ett annat ordförråd än det elever lär sig när de bara har kontakt med varandra. Samma sak med meningsbyggnaden. Läsningen ska ge dem den sortens språk som bara finns i tryckt text som är noga genomgången. Det kommer att berika deras värld och deras förmåga att uttrycka sig och förstå vad som pågår i omvärlden. Läsningen påverkar förstås även deras skrivande, deras förmåga att göra sig förstådda.

Foto: Oskar Omne

Det händer även numera att Anna Järvinen blir blyg och självmedveten i klassrummet men det går över fort. Hon skrattar till och berättar att hon brukar säga till sina elever att hon läste en ­undersökning om att folk är mer rädda för att prata inför folk än för att dö.

– Jag tror att det kan vara bra för mig som lärare, för min förståelse för eleverna, att jag själv var så blyg. Jag vet precis hur det är och hur det var. Det ryckte i ansiktet och jag stod och svettades. Men man får ju peppa eleverna, hur jobbigt det än känns. Jag tvingar dem aldrig men det är ju något man inte kommer undan.

Hon som förr hatade att småprata, snackar nu om helgen som stundar och om att hennes dotter ska paddla senare den här dagen.

– Förresten, vad ska man köra för bil?  

Livslinjen

1970
Föds i april i Helsingfors
1976
Flyttar till Täby och köper Abbas Arrival-skiva i Täby Centrum.
1979
Abbas Voulez-Vous-skiva kommer ut.
1981
Hennes syster dör.
1983
Howard Jones kommer ut med ”New Song”.
1984
Första konserten: Depeche Mode på Eriksdalshallen i Stockholm.
1995
“Jag träffar mina barns pappa och släpper min första skiva”.
2000
Hennes mormor dör.
2002
Blir mamma för första gången.
2005
Spelar in sin första solo­skiva.
2020
Ger ut sin femte soloskiva och sin första roman.