Åsa Wikforss: Då gör man eleverna en otjänst

Några dagar före vårt samtal har Åsa Wikforss uttalat sig kritiskt om dagens svenska skola i en stor och uppmärksammad intervju i Dagens Nyheter. Hon tog avstamp i att många av de studenter som hon kommer i kontakt med på universitetet skriver dåligt och hon upprepar det nu. De har ofta svårt, enligt henne, att sätta ihop en mening utan meningsbyggnadsfel. Hon ser det som ett stort handikapp. Hon konstaterar att en majoritet av de svenska ungdomarna numera går vidare till universitet och att rekryteringsbasen därmed ser annorlunda ut jämfört med hur det såg ut för trettio år sedan.

– Men de privilegierade skriver inte heller korrekt svenska.

Man tror att den som är för en kunskapsskola är för en auktoritär skola, men det är något helt annat.

Åsa Wikforss tänker att det finns flera orsaker till att dagens studenter inte kan uttrycka sig i skrift. Hon hyllar den skola hon själv gick i på 1960- och 70-talen, en skola där som hon säger det, alla skulle lära sig att läsa och skriva, där bakgrund inte skulle påverka vad eleverna fick lära sig utan alla skulle få möjligheten att få ett bättre liv.

Sedan förändrades den svenska skolan och därmed även inställningen till kunskapsinhämtning. Åsa Wikforss pratar om kommunaliseringen av skolan, privatiseringen och den nya pedagogiken och hon tror att de tre faktorerna samverkar.

– Man ville uppmuntra eleverna, man ville inte kväsa eller racka ner på de ungas språk. Men man gör dem en otjänst. Det gör mig arg och jag blir extra arg för att om man driver de här frågorna så blir man stämplad som ett slags högerspöke. Men för mig är det en rättvisefråga att alla elever ska få samma chans att klara sig.

Hon menar att man som medborgare i en demokrati måste ha kunskap för att kunna uttrycka sig och använda sig av sin rösträtt på bästa sätt. Kunskap är också ett redskap för att kunna leva ett fullvärdigt liv, anser Åsa Wikforss.

– Man tror att den som är för en kunskapsskola per automatik är för en auktoritär skola, men det är något helt annat. Den auktoritära skolan fanns det ju inget gott med. Det är klart att jag generaliserar när jag påstår att lärarna inte rättar tillräckligt. Om det har ändrats så är det jättebra. Jag ser fram emot att få studenter som skriver bättre.

Professorn i teoretisk filosofi lägger till att svenska lärare ofta är mycket klokare än de pedagogiska teorier som sprids. Med andra ord, om lärare ”faktiskt går in och rättar med rödpennan”, då är det bra, ”då kanske vi får bättre studenter igen om tio år”. Åsa Wikforss menar att det är nödvändigt att säga som det är för att stärka de lärare som verkligen vill att eleverna ska få med sig ett korrekt språk.

Åsa Wikforss växte upp i stadsdelen Högsbohöjd i västra Göteborg och blev professor i teoretisk filosofi och sitter numera på stol 7 i Svenska Akademien. Hon får frågan vad den femtonåriga Åsa hade tyckt om den hon är nu.

– Den Åsa hade nog blivit rätt förvånad. Även om vi läste många böcker så kommer jag inte från en akademisk hemmiljö. Det var inte självklart att jag skulle gå på universitetet. Men jag älskade böcker så jag skulle nog ha tyckt att det var alldeles fantastiskt att jag sedan skulle sitta i Svenska Akademien.

Hon avslutar ofta meningarna med ett för Göteborgstrakten typiskt  ”… då va”. Annars är dialekten nertonad, mest som en bakgrundsmelodi.

När hon började läsa teoretisk filosofi efter att ha läst litteraturvetenskap fastnade hon för två saker. Hon tycker om det hon kallar för den fullkomliga intoleransen inför det oklara och det ogrundade. Man gör distinktioner, man reder ut och det blir ordning och reda. Åsa Wikforss uppskattar också att filosofin har viljan att inte ta saker för givna, att man undersöker och utreder vidare. Hon tröttnar aldrig, det finns alltid fler frågor att besvara.

Vi sitter framför varsin dator och hon berättar att hon har funderat på om det fanns något i barndomen som pekade på att hon skulle bli intresserad av ­filosofi och ja, hon hade den läggningen.

– På en lektion i svenska i årskurs sju pratade läraren om vad normalt är. ”Det där är en svår fråga”, tänkte jag. Är det normala att vara som alla andra eller är det normala det som är naturligt? Det gick jag igång väldigt på och mina klasskamrater tyckte att jag var så jobbig. 

Hon törstade efter kunskap då och hon gör det nu. Kunskap är ett ord som Åsa Wikforss återkommer till i såväl sin forskning som under vårt samtal. Utan kunskap går allt åt skogen, menar hon. Man överlever inte om man inte vet hur man ska få tag på mat och det gäller också för samhället som helhet.

– Vi kan inte bygga broar om vi inte har kunskap, vi kan inte ha ett demokratiskt samhälle utan kunskap och vi kan inte bota corona om vi inte har kunskap. För demokrati förutsätter att man har kunskap om samhället och sedan ger uttryck för hur man vill förändra samhället. I en värld där kunskap motarbetas på olika sätt, där kommer saker att gå åt skogen på olika plan.

För fyra år sedan gav Åsa Wikforss ut boken ”Alternativa fakta: om kunskapen och dess fiender” och hon skriver just nu på boken ”Därför demokrati: om kunskapen och folkstyret”. Hon använder sig av uttrycket sanningskris för att beskriva läget då mänskligheten kanske upplever sin största kommunikativa revolution någonsin samtidigt som en globaliserad ekonomi och ökade ekonomiska ojämlikheter skapar det hon kallar för en farlig häxbrygd.

Denna häxbrygd innebär en grogrund för desinformation och information som inte är avsiktligt falsk men som är falsk. Situationen kryddas av en pandemi och av en klimatkris och i förlängningen av en förtroendekris för vetenskapen, inte minst i USA men även här i Sverige.

– Ett problem med den otroligt dåliga nivån på coronadiskussionen, som jag tycker att det har varit, är att man blandar ihop vetenskap och politik. Det är upprörande att se hur en del forskare har betett sig i debatten med ett högt tonläge och hatisk retorik. Så lågt ska man inte sjunka som forskare. Det stärker inte förtroendet om forskare beter sig som värsta nättrollen. Du får då också forskare som inte längre vill forska på de här frågorna, säger Åsa Wikforss.

Samtalet är slut och hon ska fortsätta med skrivandet men kanske ska hon först ta en promenad i solen.

– Om jag inte upplever vårsolen så tror jag att jag blir sur på mig själv. Jag tror mycket på den lilla stundens njutning.