S-topparna öppnade dörren för friskolor: ”Vi var naiva”

Den som först nämnde en skolpeng var den liberala debattören Anne Marie Bratt som redan 1969 slogs för att föräldrar skulle få välja mellan privata och allmänna skolor.

Men Ingvar Carlsson – som tog över som skolminister när Olof Palme ersatte Tage Erlander som partiledare och statsminister – tog kraftfullt avstånd från idén om skolpeng 1971.

1976 blev det regeringsskifte, men borgarna gjorde inga större förändringar i skolan under sin tid vid makten.

När en av dåvarande skolministern Ulla Tillanders (C) sista propositioner, den om fristående skolor, blev offentlig 1982 sa hon så här:

”Jag tycker det ska finnas ett system med fristående skolor som alternativ.”

Ingvar Carlsson: ”Där missade vi en chans”

Vid den här tiden studerade 2 000 elever, 0,3 procent av alla som hade skolplikt, i fristående skolor med statsbidrag. Och Socialdemokraterna tog tillbaka makten.

Ingvar Carlsson är ångerfull när han i ”Experimentet” tänker tillbaka på partiets analysarbete om skolan.

– Vi hade en debatt i partiet under åren 1982 till 1984 där jag måste redovisa att vi inte klarade uppgiften från Socialdemokraternas sida, säger han till Karin Grundberg Wolodarski.

Valfriheten blev en stor – och kritiserad – fråga på partikongressen 1984.

Ingvar Carlsson grämer sig över att partiet inte orkade driva skolfrågan längre – och aldrig slog fast ”vad som måste värnas för att det skulle bli likvärdighet mellan olika delar av landet och olika grupper i samhället”, något han säger kom att straffa sig senare.

– Det är viktigt att se att där hade vi en chans att sätta ned foten väldigt tydligt och ge svar på vad vi ville med ökad valfrihet för den enskilde, och samtidigt svara på vad vi inte kunde acceptera – för då äventyrar vi jämlikheten i skolan. Där missade vi en chans, säger Ingvar Carlsson i boken.

Pengar som styrde – inte ideologi

Det var i stället kronor och ören, och inte ideologi, som styrde nästa stora beslut om skolan.

Sverige hade ett stort budgetunderskott när Olof Palmes regering tillträdde 1982. Alla ministrar skulle hitta besparingar på sina departement – alla utom skol- och utbildningsministern Bengt Göransson.

– Palme kom till mig lite skamsen när han berättade om löftet till Göransson. Här var det en som hade fått en egen gata att köra på. Det gjorde mig så såklart förbannad på Olof, säger Kjell-Olof Feldt.

Som finansminister kunde Feldt inte acceptera det här. Han såg besparingspotential i skolan – om ansvaret för skolan hamnade hos kommunerna som i sin tur skulle få en ny form av statsbidrag att röra sig med.

Men Bengt Göransson stod emot.

”Jag betraktades som en besvärande kraft. De såg kommunaliseringen som en lösning, samtidigt som jag var motståndare till den”, sa Bengt Göransson, som avled sommaren 2021, i en intervju med Karin Grundberg Wolodarski.

Göran Persson blev lösningen

Lösningen blev att ta in Göran Persson, kommunalråd i Katrineholm, som ny skolminister med uppdraget att få till kommunaliseringen av lärarna – en fråga han drev igenom i riksdagen med bara fem rösters marginal efter att han överraskande fått Ylva Johansson, ansvarig för skolfrågor i VPK, att ändra sig och ställa sig bakom förslaget.

Anitra Steen var då Göran Perssons statssekreterare (idag är de gifta).

Karin Wolodarski Grundberg redogör i ”Experimentet” för hur flera borgerliga kommuner använde sektorsbidraget (”en påse med pengar direkt till skolan”, som Anitra Steen kallar det för i boken) så fort det blev möjligt.

Sollentuna – som tidigare finansierat entreprenören Peje Emilssons elever på Enskilda Gymnasiet – utlovade redan på sommaren 1990 en skolpeng som följde eleven.

I maj 1991 hade antalet elever på fristående skolor ökat till 5 000 och det var fyra månader kvar till valet.

Statsbidraget skulle fördelas lika

Då gick utbildningsutskottets ordförande – socialdemokraten Lars Gustafsson – emot sin egen regering med motiveringen att ”han en gång för alla ville få till stånd en lösning för de fristående skolorna”.

Riksdagen beslutade att kommunerna var skyldiga att fördela statsbidraget till landets godkända fristående skolor på samma sätt som till de kommunala skolorna.

”Man kommer alltså ifrån det förnedrande systemet där regering och riksdag suttit med en med åren krympande lista över statsbidragsberättigade privatskolor”, skrev Svenska Dagbladet på ledarplats.

Några veckor före valet i september 1991 sa Göran Persson så här:

”Jag planerar att föreslå en utredning med sikte på att förbjuda föräldraavgifter. När vi nu ger fullt statsbidrag till friskolornas elever behövs inga avgifter. Om de behålls får vi en segregerad skola”.

Bäddat med kommunaliseringen

Socialdemokraterna förlorade valet 1991.

Den nya borgerliga regeringen fick alltså hjälp på vägen genom Socialdemokraternas olika beslut, något både Anitra Steen och Ylva Johansson är inne på i ”Experimentet”: Kommunaliseringen bäddade för skolpengen.

Övergången till ett nytt bidragssystem möjliggjorde skolpengen. Den tidigare beräkningen av statsbidragssystemet som var kopplad till en detaljreglering i skolan var så komplicerad att den omöjliggjorde ett skolpengssystem, säger Anitra Steen i boken.

Karin Grundberg Wolodarski: Funderade ni på vinstdrivande friskolor när ni öppnade upp marknaden?

– Det fanns inte en tanke på det. Det vi såg för oss var ju idébaserade skolor, det vill säga skolor som grundades på pedagogiska alternativ. Vår ambition var att bidra till en kvalitativ utveckling av skolan och ta in andra aktörer på marginalen. Att man skulle etablera skolhuvudmän som hade intresse av att driva det här som ekonomisk verksamhet fanns inte i vår värld, säger Anitra Steen.

”Den stora sorgen för mig”

Hon tillägger i ”Experimentet”:

– Det är den stora sorgen för mig i det här, att vi öppnade för något som vi över huvud taget inte kunde överblicka eller överskåda.

Carl Bildt (M) blev statsminister i den nya borgerliga regeringen som i mars 1992 presenterade skolministern Beatrice Ask den nya propositionen som föreslog att – och fem månader senare hade Skolverket fått in 60 ansökningar om att starta friskola.

Till Karin Grundberg Wolodarski säger Beatrice Ask så här:

– Att man i det läget skulle kunna tänka att här finns det de som tror att de kan göra vinst på skolor, då hade folk tyckt att man yrat. Sanningen är att det var svårt att förutsäga.

Varnade för elever som handelsvara

Men den tidigare läraren och skolinspektören Lars du Rietz (som avled 2010) slog redan våren 1992 larm om en kommande marknadsskola i debattartiklar.

Skolpengen skulle leda till stora klasser, eftersom det var mest lönsamt så. Han varnade för att ”elever blev handelsvara” och att kapitalstarka grundare av skolor skulle gynnas.

1994 kom Socialdemokraterna till makten igen. Ylva Johansson (som hoppat av från VPK där hon hjälpte Göran Persson med kommunaliseringen och i stället gått över till Socialdemokraterna) blev ny skolminister.

Bröt vallöfte att ta bort skolpengen

Det var nu statsminister Ingvar Carlsson hade sin stora möjlighet att göra upp med marknadsskolan.

Men efter att snabbt ha brutit regeringens vallöfte om att ta bort skolpengen lät Ylva Johansson – tvärtemot regeringsförklaringen – meddela att skolpengen skulle behållas. 1995 kom förslaget att den skulle sänkas från 85 till 75 procent.

Kritiken var massiv inom partiet. Likaså från vänster – och från höger.

Dessutom jobbade friskolorna aggressivt för att skapa opinion mot sänkningen av skolpengen.

I skottgluggen för kritiken stod den nya skolministern Ylva Johansson, vars låga ålder (30 år) ofta fördes fram som ett underförstått argument i debatten, och när hon tänker tillbaka i samtalen med Karin Grundberg Wolodarski kommer det fram att alla negativa skriverier var en bidragande orsak till att hon inte förutsåg vad som skulle hända.

– Bilden var att jag dödade friskolorna, att jag var en friskoleslaktare. Det blev jag påverkad av. Frågan vi inte förstod, inte jag och knappt någon annan heller tror jag, det var vinstfrågan. Den fanns inte i debatten. Ingen hade tänkt sig att det ens skulle vara möjligt att driva skolor med vinst med hjälp av skolpengen, säger Ylva Johansson i ”Experimentet”.

Dagen då riksdagen röstade ja för S-regeringens proposition – den 23 oktober 1996 – fanns det fortfarande bara runt 300 friskolor där två procent av Sveriges elever studerade.

Marknadsskolan här för att stanna

Nu ändrades villkoren radikalt.

Den skolpeng som låg på 75 procent av genomsnittskostnaden för en elev ersattes med att friskolorna fick rätt till bidrag utifrån sina behov – precis som kommunala skolor – från och med 1 januari 1997. Med andra ord: friskolorna fick lika mycket för varje elev som kommunerna.

Också det här systemet fick stor kritik, men efter ett år uppgav majoriteten av friskolorna att de fått mer pengar tack vare de nya bidragen.

Villkoren hade stabiliserats – och det fanns inga vinstbegränsningar.

Marknadsskolan var i Sverige för att stanna.

Ylva Johansson beskriver för Karin Grundberg Wolodarski utvecklingen på skolmarknaden som ”galen” efter hennes omreglering.

– Det jag kan säga med facit i hand är att det var naivt att inte se vinstfrågan och inte reglera den från början. Jag borde ha gjort det. Ska ni ha samma ersättning så måste vi säkerställa att samma ersättning verkligen går till undervisningen och inte försvinner någon annanstans. Det hade varit en rimlig reglering i det läget. Det ångrar jag, säger Ylva Johansson i boken.

Bland de tidigaste aktörerna var Barbara Bergström (grundande Internationella Engelska Skolan 1993, Academedia 1996 och Peje Emilssons Kunskapsskolan som växte fram i mitten på 90-talet.

Förre finansministern Kjell-Olof Feldt, som till sist vann fighten om att kommunalisera skolan när Bengt Göransson ersattes av Göran Persson som skolminister, var 2006–2010 ordförande för Friskolornas Riksförbund.

”Bara pengarna som räknades”

Till Karin Grundberg Wolodarski säger han att han var ”naiv” och ”romantisk”.

– Det var bara pengarna som räknades. Kapitalet hade upptäckt vilken guldmarknad de hade, med ett ständigt inflöde av pengar, det vill säga eleverna. Jag var naiv, säger Kjell-Olof Feldt i ”Experimentet”.

Idag ångrar han också kommunaliseringen som öppnade dörren för skolpeng.

– Vi kunde ju ha gjort tvärtom, det vill säga göra staten till ensam huvudman över skolan, säger Kjell-Olof Feldt i boken.