”Det är dags för en ny omskakning av svenska skolväsendet”

I Sverige har vi en galopperande lärarbrist. Denna har några regeringar försökt bota genom illa genomtänkta lönereformer som har landat illa i lärarkåren och dessutom skapat en situation av ”hela havet stormar”. Lärare säger upp sig för att försöka få del av en löneutveckling som sker helt slumpmässigt. Och de som stannar på sitt jobb blir ekonomiskt bestraffade för att de gör det.

Jag är själv nyss hemkommen från Chile där jag var för att studera skolreformer. När jag var där insåg jag att det är det enda land jag känner till med samma katastrofala brist på lärare som Sverige, men också att de hanterar det annorlunda jämfört med oss.

OECD:s rapport diariefördes aldrig i Sverige

Jag kommer snart tillbaka till detta men vill börja med den undangömda rapporten från OECD, skriven 1992, som i våras återupptäcktes av LO-ekonomen Mattias Samuelsson.

I rapporten, som aldrig diariefördes i Sverige, varnade en grupp experter för de marknadsreformer som Bildt-regeringen då var i full gång med att införa. De ställde bland annat frågan varför man ville göra så dramatiska förändringar i ett skolsystem som hela världen då såg upp till. Ett skolsystem med både de högsta resultaten och den mest likvärdiga kvaliteten av alla industrialiserade länder. Ett system som alltså inte bara var bra jämfört med alla system, utan ett av de bästa bland de bästa.

”Medveten okunskap” om vad man gjorde verkade vara regeringens ”främsta verktyg” Men man undrade inte bara över att man ville göra förändringar i detta ytterst välfungerande system. Man var också i hög grad förvånad över hur man ville göra det.

Man skrev att reformerna var ideologiskt drivna och att regeringen inte verkade veta varken hur de skulle genomföras eller vad de egentligen skulle leda till.