Vy ovanifrån Solvikskolan som skildras i SVT:s Dokument inifrån: De utvalda barnen.
"Det är dags att de utsatta får berätta sin historia"
Waldorfpedagogik Dokumentären om Solvikskolan i Järna har väckt starka reaktioner – inte minst på sociala medier. Många är upprörda över elevernas utsatthet. Läraren har intervjuat Jasper Lake - dokumentärfilmaren bakom SVT:s ”De utvalda barnen”.
LÄSTIPS Skolan som inte lärde elever skriva och räkna
Varför beslutade du dig för att göra SVT-dokumentären om Solvikskolan?
– Från början tyckte jag att det var spännande att berätta hela historien som kommit fram. Jag hade och har fortfarande mycket kärlek för den här platsen. Själva grundidén för skolan att barn behöver frihet, lek och konst är intressant och att barn är nyfikna i sig själva och kanske behöver leka mer. Jag tror inte vi behöver sondmata ungar så tidigt med betyg, säger Jasper Lake.
Hans plan var från början att göra en långfilm och inte en dokumentär om Solvikskolan. Hans gamla skola skulle vara arena. Utgångspunkten var den lite skrämmande drakleken som fortfarande leks i skogen på skolan under en vecka per år. I den springer vuxna och äldre barn runt i skogen och jagar de yngre i en kamp om ont och gott. De som blir fångade hamnar på djävulsberget.
– Den kan liknas vid ett rollspel och var en av de här märkliga lekarna som vi lekte på skolan. Som barn var det en skitobehaglig lek men också rolig. Jag vet egentligen inte varför man gör leken men antar att den har med mod att göra, förklarar Jasper.
Jasper kom till skolan, var med i leken och filmade. Även om han som äldre hade förstått att hans skoltid var ”extrem och lite konstig” så var hans tankar på skolgången fortfarande ljusa.
Svarta minnen från Solvikskolan
– Men det dök upp en massa minnen när jag återvände till skolan som jag behövde få hjälp att sortera i. Därför startade jag en Facebookgrupp för att få hjälp av andra som gått på skolan att minnas vår skoltid, säger han.
På några dagar följde 400 personer Facebookgruppen. Till en början var berättelserna positiva och liknade Jaspers egna minnen som låg nära den officiella bilden om den fria Solvikskolan där barn fick vara sig själva och mobbning inte existerade.
– Ganska snart tog de svarta minnena över i gruppen och de kom att dominera det som sedan skrevs. Det blev som en ventil där väldigt många berättade om sin utsatthet på skolan. Upplevelser som många känt sig ensamma i men som delades av många. Det fanns ett stort behov att prata om det som hade varit, säger Jasper.
Lojaliteten tynade
Jasper Lake var inte intresserad av att skriva en sektberättelse, likt Knutbyhistorien, där allt var svart eller vitt. Han ville berätta en mer komplex historia i sin dokumentär, vidga den officiella bilden av Solvikskolan och lyfta in alla de berättelser som inte hade fått höras under 40 års tid.
– Min lojalitet mot skolan tynade och försvann bit för bit för varje möte jag hade med de som hade haft andra minnen än jag själv under sin tid på Solvikskolan. Det handlar om att de här människorna behöver få upprättelse inte bara genom att få berätta sina upplevelser utan även att de som drev det här experimentet någonstans validerar sina upplevelser, säger han.
Berättelserna i Facebookgruppen handlade om elever som hade mobbats svårt av både lärare och elever. Andra kände sig bestulna på sin skolgång. De hade varken lärt sig skriva, läsa eller räkna och hade svårt att få jobb eller studera vidare. Elever var märkta av att ha delats upp i A och B lag där de som räknades på skolan var de som var modiga, fysiskt aktiva och kunde sjunga, dansa och måla.
Jasper Lake tillhörde de elever som hade en hög position bland lärarna. Han kände sig ofta speciell som om han var ämnad för något större.
– Ja utan att förstå det då så var det nog så, säger han.
"Modig, knäpp och galen"
Samtidigt beskriver han att fallhöjden har varit stor även för elever med högre status på skolan. För även om det var hårdvaluta att vara ”modig, knäpp och galen” på Solvikskolan så var det inte mycket värt när Jasper Lake slutade och kom ut i den vanliga världen med ”Solviksbetyg”. Han berättar att han än idag har så stora bildningskomplex att han övervägde att tacka nej till att låta sig intervjuas i Läraren.
– Jag började på ett vanligt gymnasium och fick godkänt i ett ämne under det första året. Jag fick inte gå kvar. Sedan började jag på en internatskola i USA men fick inte godkänt där heller. Jag hade aldrig lärt mig att studera på Solvikskolan. Jag var ju ute i naturen hela tiden och kunde inte minnas några lektioner. Så efter USA gick jag tillbaka till Solvikskolan och började på deras gymnasium som fanns då. Därifrån gick jag ut med strålande betyg, säger han med viss ironi i rösten.
Din första delen av dokumentären har varit en historisk berättelse om Solvikskolan. Vissa lärare jobbar än i dag kvar på skolan och ”chefsideologen” Pär bor intill skolan och har varit mentor för flera av lärarna på skolan.
Kommer dokumentären komma fram till dagens Solvikskola?
– Vi kommer titta på det i dokumentären, men jag vill inte föregå resan dit, säger han.
Har du varit orolig inför premiären av dokumentären?
– Tidigare var jag orolig över vad folk skulle tycka. Nu känner jag mig lite mer irriterad och arg. Dokumentären skaver såklart. Vissa är arga – andra rädda. Människor har levt med det här. Hela Waldorfrörelsen är orolig. Man har fortfarande en idé om att man är en fragil rörelse som inte tål kritik. Jag tror bara att det är bra att det kommer in syre i den här rörelsen. Man borde välkomna att man granskar dem. Den positiva Solviksberättelsen har berättats i 40 år. Nu är det på tiden att de utsatta får berätta sin del av det.
LÄS ÄVEN