Forskarna vill lyfta lärarstudenter i betygssättning

Den nya boken ”Hållbar bedömning – bildning, välbefinnande och utveckling i skolans bedömningsarbete” riktar sig främst till lärarstuderande och ingår i en satsning mot utbildningsvetenskaplig kärna (UVK) – där ett av nyckelområdena är bedömning och betygssättning.

I boken, som är en antologi med bidrag från 19 olika författare, tar Åsa Hirsh och Christian Lundahl upp hur man kan arbeta konstruktivt och positivt med bedömning, men samtidigt pekar man även på de risker och faror som finns.

Vad menar ni med begreppet hållbar bedömning?

– Det handlar om att bedömningar inte bara ses som något som är användbart i nuet, utan de ska också ha en positiv effekt på lång sikt. Skolan har en otroligt stor betydelse för den hållbara utvecklingen, säger Christian Lundahl.

Ni har båda forskat inom bedömningsområdet i många år. Du Christian har i tidigare intervjuer berättat att när du började forska inom området var inte intresset för bedömningsfrågor så stort men att det har ökat med åren. Varför tror du att det är så?

– Det ökade fokuset har sin botten i övergången till en mål- och resultatstyrd skola, och det ser man också i andra länder. Det här med formativ bedömning kom in lite som ett motstånd mot den här typen av instrumentellt riktad bedömning, säger Christian Lundahl.

Det finns dock farhågor med den beskrivna utvecklingen, menar han. Det stora betygsintresset kan leda till att för mycket fokus riktas mot betygsfrågan.

– Det riskerar att leda till att vi får en ”bedömning som lärande”, där all verksamhet kretsar kring bedömning. Det är givetvis inte rimligt eller hållbart, säger Christian Lundahl.

De förändringar som skett i skolan de senaste åren – med tidigareläggande av betyg från årskurs 8 till årskurs 6 och fler nationella prov – har inneburit ett ökat fokus på bedömningsfrågor, menar Åsa Hirsh. Samtidigt infördes utbildningsvetenskaplig kärna som ett kunskapsinnehåll för alla de nya lärarprogrammen under 2011.

– Det ledde till större fokus i frågan, säger hon.

Christian Lundahl anser att det är beklagligt att man arbetar så pass begränsat med betygs- och bedömningsfrågor på lärarutbildningen i dag.

– Det är för lite tid som läggs på att fördjupa studenternas kunskaper om och i bedömning. Man lägger några få veckor på detta i UVK, sedan är det upp till studenterna själva att hantera bedömningsfrågor i respektive ämne. Lärarstudenterna får inte med sig tillräckligt för att hantera sitt uppdrag. Det finns behov av att lyfta lärares bedömningskompetens.

Åsa, hur bedömer du skolans bedömningsarbete i dag?

– Jag vill verkligen understryka att det är väldigt bekymmersamt hur lite tid som läggs på att lyfta lärares bedömningskompetens. Jag har arbetat många år i just UVK-kursen om bedömning och betygssättning som studenterna, där jag har arbetat, läser i slutet av sin utbildning. Man kan se att studenterna ligger på väldigt olika nivåer avseende vad de har fått med sig, säger hon.

Överlag har kunskaperna kring detta ökat, men inte i tillräcklig grad menar Åsa Hirsh.

– Framförallt inte i tillräckligt fördjupad grad. Det är fortfarande för ytlig kunskap som studenterna besitter generellt. Där har vi en lång väg att gå.

Vilka är era viktigaste råd när det gäller bedömningsstrategier?

– För att kunna göra rättssäkra bedömningar krävs transparens och kommunikation kring det. Samtidigt finns det risk att för att nå transparensen ”formulerar man ihjäl sig” på skolverksnivå, i kursplaner och kunskapskrav. För att eleverna ska förstå vad som gäller och vad som räknas som kvalitet i arbetet behöver man kommunicera mycket, säger Christian Lundahl.

Kan man kommunicera för mycket om bedömning?

– Ja, om du kommunicerar för mycket kan det leda till stress och det tar för mycket tid för lärarna. Bedömning måste man arbeta med på lång sikt, då gäller det att hitta balans mellan behov och krav i förhållande till varandra, säger Åsa Hirsh.

Christian Lundahl fyller på:

– Är det rimligt att lärare lägger så mycket tid på resultatkommunikation med föräldrar genom olika typer av skolplattformar om föräldrarna ändå knappt läser det eller inte förstår informationen? Vi kan inte ta för givet att det sättet vi arbetar på nu i Sverige generellt är det bästa och är hållbart.

”Det är mycket känslor inblandade i bedömning”

I ett av bokens kapitel koncentrerar sig forskarna på hur man konkret kan skapa bra uppgifter och där är frågan om validitet oerhört central, det vill säga att man bedömer det som är relevant att bedöma för att kunna sätta betyg.

– Att formulera bra frågor är en komplicerad färdighet som man behöver få tid till att träna upp som lärare – både kollegialt på sin skola men också under lärarutbildningen, säger Christian Lundahl.

Åsa Hirsh skriver i ett kapitel om hållbar dokumentation och i samband med detta brukar hon ge rådet att vara påläst kring vad styrdokument, skollagen och läroplanerna faktiskt säger.

– Det är så mycket som lärare och rektorer tror sig vara tvungna att göra i sitt arbete men som faktiskt inte behövs.

Det som krävs enligt skollagen är inte i närheten av det som skolor i dag håller på med gällande dokumentation, påpekar hon.

– Det är ingen som kräver att lärare ska skriva utvecklingsplaner som blir 42 sidor långa, men systemen som köps in och används i skolor leder till att lärare tvingas till det dokumentationsarbetet, säger Åsa Hirsh.

Hur ska man ändra på detta då? Det låter som en fråga på huvudmannanivå?

– Det är ofta på den nivån som det träder in, det vill säga man köper in lösningar för dokumentation. I likvärdighetens namn vill huvudmannen att det ska se likadant ut på alla kommunens skolor och då tar man av rektorns mandat att bestämma hur man ska göra, säger Åsa Hirsh och fortsätter:

– Men är man påläst kan man snabbt se att det som många håller på med faktiskt inte behövs. Ett tips från mig är att sätta sig in i frågorna och få tid till att diskutera dem med kollegor.

När det är fokus på kunskap är det klart att det blir känsligt, tillägger Christian Lundahl.

– Det är mycket känslor inblandade i bedömning och elever blir bedömda tusentals gånger, främst för sina kunskaper, men ibland uppfattas det som att deras personlighet och sätt att vara blir bedömt.

Han tycker att det är ett gemensamt ansvar mellan skola och hem att hantera bedömningarna på ett sätt som är mer avdramatiserat än vad eleverna kan uppfatta det som.

– När man arbetar med nationella prov måste man anstränga sig för att minska det här som kallas för testängslan. Samtidigt ser vi också att det är känsligt för lärare – som blir ifrågasatta för sina bedömningar av föräldrar och från ett allmänt tryck att skolan borde prestera ännu bättre. Om man arbetar för att avdramatisera och inte väcka starka och negativa känslor kring det här har man kommit en bra bit längre mot hållbar bedömning.