”Lotta gjorde allt kristallklart”

Lärare jag minns (och varför): När Lise-Lotte ”Lotta” Revling undervisade i historia och svenska på gymnasiet framstod allt som överskådligt och kristallklart. Hon hade en lågmäld humor och utstrålade att hon var på elevernas sida, samtidigt som hon hade en självklar auktoritet. 

Lektionen jag aldrig glömmer: Lärarvikarien som använde oss som testpublik för sin barnbok. Ordet äggplanta förekom flera gånger och jag försökte förstå vad det var. Vikarien var väldigt entusiastisk över sin bok, men tyvärr hade den inte samma effekt på oss barn. 

Då kände jag mig missförstådd: Julklappsutdelning i klassen. Alla barn skulle köpa något för minst fem kronor och sedan skulle paketen slumpas ut. Jag hade köpt en Löjliga familjen-kortlek som råkade hamna hos en av lärarens favoritelever som blev missnöjd. Läraren skällde ut mig och sedan fick jag ge bort den julklapp jag själv hade fått. På vägen hem rev jag sönder kortleken och grät. 

Det hatade jag i skolan: Idrotten. Kände mig utsatt och klumpig. Att träna blev så negativt laddat att det tog mig många år att komma över det. Tänker på det när det förordas mer idrott för barn. Har inga svar på vad man ska göra med elever som jag, men min dröm hade varit att få ta en promenad i stället. 

Vad jag önskar att mina lärare gjort annorlunda: Jag kom väl överens med de flesta lärare, men samtidigt såg jag att vissa av dem behandlade andra elever nedlåtande om eleven var stökig eller ansågs ”dum”. 

Så skulle jag vara som lärare: Förmodligen utbränd. Jag har inte rätt konstitution.  

Tre saker jag kommit på mig själv att tänka om yrkesgruppen lärare: Att det tycks finnas många dödsmetallare bland dem, åtminstone om man ser till antalet lärare som jag intervjuat eller mött under arbetet med min roman ”Grim”. Att en olämplig lärare kan göra enorm skada. Att många gör djupt beundransvärda insatser.