Bengt Ohlsson: ”Som lärare skulle jag vara vag och obeslutsam”

Lärare jag minns (och varför): De flesta! Men en som sticker ut är Erik Martin, engelskalärare på Björknässkolan, för hans svårbegripliga pondus. Han hade de stökigaste klasserna men behövde aldrig höja rösten. Och jag minns lågstadieläraren som skrev ”tjauför” på svarta tavlan och mellanstadieläraren som hånglade med klassens värsting på toaletten.

Läraren som förändrade mitt liv: I gymnasiet hade jag en mattelärare som hette Åke Lundqvist och som med sin gnetighet fick med sig hela klassen i sin undervisning, och som lärde mig att det kan finnas stor skönhet i tredjegradsekvationer, även för ynglingar som ängsligt definierade sig som ”språkmänniskor”. Betydelsen av detta kan nog inte överskattas.

Det här drömde jag om då: Att bli stridspilot eller författare.

Det här hade jag aldrig lärt mig om det inte vore för min lärare: Jag blev ganska skicklig på att manipulera vuxna människor. Jag var en durkdriven ögontjänare.

Då kände jag mig missförstådd: När jag såg min mellanstadielärares äcklade blick för att jag blivit färdig med mina uppgifter, och han var tvungen att komma på nya. Jag började svara fel på hans frågor med flit, för att han skulle tycka om mig. Men det lyckades inte.

Så skulle jag vara som lärare: Förmodligen på samma sätt som jag är regissör. Vag och obeslutsam och gå alla på nerverna.

Vad jag önskar att jag hade gjort annorlunda i skolan: Ägnat mer uppmärksamhet åt de naturvetenskapliga ämnena, som jag är oerhört intresserad av nu. Men jag var ju ”språkmänniska”…

Vad jag önskar att mina lärare gjort annorlunda: Drämt näven i bordet.

Om jag vore skolminister skulle jag: Ge mig i kast med den smått oöverblickbara uppgiften att återupprätta lärarnas auktoritet.

Tre saker jag kommit på mig själv att tänka om yrkesgruppen lärare: Att deras betydelse inte går att överskatta. Att de är orättvist ringaktade. Att de är vardagshjältar.