Vi i grundskolan offras på samhällets altare

LÄS MER Lärarnas covid-19-frågor – och svaren

Det är fredagskväll och jag och barnen har bullat upp med skumtomtar och kexchoklad framför teven. Snart börjar julkalendern. När jag slår mig ner i soffan känner jag tröttheten komma krypande. Den nästan förlamar min kropp och från ingenstans bubblar den upp - fulgråten. Jag snyftar och snörvlar som ett barn. Det är som att tårarna liksom aldrig vill ta slut. Mina egna barn kryper nära och frågar vad som är fel. Och det konstiga är att jag inte riktigt vet själv. Jag är bara så evinnerligt oändligt trött. Fullkomligt slutkörd.

Det är förstås en kombination av många saker. Små små droppar som får vattnet att balansera precis på ytan. Rätt som det är rinner oundvikligen bägaren över och då är det svårt att få stopp på flödet. Jag har bitit ihop så länge nu. Den senaste tiden är det så många märkligheter som har fått det att bubbla i mitt blod.

Jag såg exempelvis Anna Ekström på TV4 Nyheterna häromveckan där hon konstaterade att grundskolorna ska bedriva undervisning på ett smittsäkert sätt. Och först häromdagen beslutades det att barn till smittade föräldrar ska hållas hemma, ett beslut som fattades nio (!) månader efter den allmänna smittspridningen var ett faktum. Nyligen läste jag i Expressen att under vecka 48 hade 40% av alla inrapporterade utbrott skett i grundskolan. Ändå har vi en statsepidemiolog som hävdar att skolan i princip är en fredad zon. 

Problemet är att det på riktigt är omöjligt att bedriva undervisning på ett smittsäkert sätt. Vi har inte det utrymmet i våra svenska skolor. Vi har inte heller den typ av undervisning där vi står och maler bakom en kateder och eleverna sitter på Corona-säkert avstånd. Tegnell hävdar med en dåres envishet att grundskolan är en säker plats. Ändå bevittnar jag lärare omkring mig som blir sjuka. Att 40% av alla inrapporterade fall de senaste veckorna kommer från grundskolan talar sitt tydliga språk.

Det känns som att jag och mina kollegor i grundskolan offras på samhällets altare. Ingen del av vår arbetsdag är smittsäker. Vi som jobbar på högstadiet undervisar tonåringar som lever sina liv som vanligt. Vi kan omöjligt värja oss. Och vi blir sjuka, en efter en.

Jag förstår fortfarande vikten av att hålla grundskolan öppen. Jag har under lång tid försvarat detta med näbbar och klor. Men nu är energin och orken slut. Det är två veckor kvar till vinterlov. Är det inte läge att stänga ner redan nu?

Jag förstår att det blir knixigt att förlänga lovet men låt oss åtminstone undervisa på distans de sista dagarna. Ge oss några veckor av andningspaus innan vi kastas in i stormen igen. Jag befarar att vi har en tuff vårtermin framför oss. Kan vi inte få börja kraftsamla redan nu? Kanske till och med dämpa smittspridningen? Jag är på riktigt orolig över hur vi annars ska orka.

Det är egentligen en mycket enkel vädjan. Var rädda om oss lärare. Vi är också viktiga.

LÄS ÄVEN

Regeringen överväger covid-lättnader för lärare

Wiman: Tacka fan för att jag är sjuk

Wiman: Kära tonåring, hur har vi mage att anklaga dig?