Krönika
Ibland får jag äran att föreläsa för lärarstudenter och nyexade. Då brukar jag alltid passa på att understryka: “Vad du än gör - vakta dina gränser”. Det kan ju tyckas vara ett jädrigt tråkigt råd att ge till någon som just ska ta det hisnande klivet in i arbetslivet. Helst hade man ju velat strössla med fraser som “lär dem allt du kan” och “agera som den förebild du är”. Men icke. Här är det ord och inga visor. Vakta dina gränser för bövelen.
När Arbetsmiljöverket i dagarna presenterar siffror över de yrken som drabbas hårdast av arbetsrelaterade hälsobesvär kommer lärarna, tillsammans med sjuksköterskorna på en sorglig andraplats, endast överträffade av undersköterskorna. Vi tycks nämligen jobba halvt ihjäl oss.
Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.
Huvudvärk, trötthet och andra psykosociala symtom är enligt Arbetsmiljöverket vanligast förekommande. Jag kan fylla på listan tror jag. Psykbryt, magvärk, sömnlöshet, halsklump, migränsprängningar, hetsätning och stressfrossa till exempel. Detta är ju ingen myspysig läsning och kanske inte det man främst förknippar med läraryrket. I teorin är ju vårt yrkesval världsbäst och jag ljuger ingenting när jag säger att jag älskar att vara lärare. Att få undervisa med hela kroppen, haka på en knäpp elevidé, se barn växa och få putta någon in i nya världar är inget annat än en ren och skär ynnest.
Men det gäller att vakta på gränsen för ingen annan kommer att göra det åt dig. Läraryrket tar nämligen aldrig slut. Vi har ingen stämpelklocka som markerar gränsen mellan jobb och fritid. När vi går hem gör vi det alltid med känslan av att vi inte har jobbat klart. Det finns alltid en bedömning att göra, en lektion att planera, ett samtal att ringa, en EHT-anmälan att skriva, en skolplattform att underhålla. Det är som att be om huvudvärk, magknip, åska och orkan.
Har man väl klivit över den där osynliga gränsen är det väldigt tungt att återvända. Då är vägen tillbaka mycket lång.
Och handen på hjärtat nu. Hur många är vi inte som smyger fram datorn på kvällen, som mitt i fredagsmyset insett att HERREGUD JAG HAR JU GLÖMT ATT SVARA PÅ MEJLET. Hur många är vi inte som åkt in till skolan på ett lov för att fixa en liten grej eller som vaknat tidigt på söndagsmorgonen bara för att “jobba bort” inför kommande vecka? Kanske har ni kontroll över det. Kanske känner ni var gränsen går. Men det är också förbluffande enkelt att ta tultande bebissteg över linjen, steg så små att de inte märks förrän man har gått alldeles för långt och inte hittar hem igen. Har man väl klivit över den där osynliga gränsen är det väldigt tungt att återvända. Då är vägen tillbaka mycket lång.
Så den där klockan som klämtar väldigt högt just nu är ingenting annat än en varningsklocka. Vi lärare behöver vakta våra egna gränser och vi behöver vakta gränserna åt varann. Stopp och belägg liksom. Hit men inte längre.
LÄS ÄVEN
Lärarna som varit sjukast under pandemin
