Wiman: Vi får dubbelt så mycket jobb – för samma lön
Krönika
I HÖST ÄR DET närundervisning som gäller får jag veta. Beskedet kommer nu för att skolorna ska kunna planera inför hösten, som Anna Ekström säger. Nåja, framförhållning har ju inte varit regeringens starka sida under denna pandemi och vi lärare är ju uppenbarligen ett tåligt släkte försedda med elefanthud och stålpansar. Två dagar innan sommarledigheten får vi besked om hösten. Jahopp.
LÄSTIPS Kritiken efter beskedet om närundervisning till hösten
Och det här är ju goda nyheter! Tänk att alla Sveriges elever får återvända till skolorna igen. Tänk vilken grej! Tänk att få titta på eleverna varje dag, att få undervisa enligt konstens alla regler, att samtliga lärare får jobba med fötterna stabilt på klassrumsgolvet. Tänk på alla myllrande samlingar, storföreläsningar och roliga lektionsupplägg som bara väntar på att få bubbla upp utan att pandemin ligger över som en tung Lovikavante. Allt blir som vanligt!
Eller blir det verkligen det? Är det något jag har lärt mig under ett helt läsår förslavad under ett virus så är det att godtycklighet har blivit lite av en regel. Tegnells tvärsäkerhet imponerade på mig ett mycket kort tag innan det blev uppenbart för mig att han bara körde ole dole doff, hipp som happ och sten sax påse. Nu ska skolan öppnas men i samma andetag nämns orden “distansundervisning på individuell nivå” för elever som stannar hemma med symptom.
Omöjlig ekvation tänker jag och tar mig för pannan. Kloning kanske inte är så dumt ändå.
Man behöver inte vara Einstein för att förstå vad det betyder. Vi lärare förväntas undervisa 27 elever på plats och 3 på distans. Vi förväntas göra en uppgift för närundervisning och anpassa samma uppgift för att kunna göras på distans. Vi ska leda klassen med själ och hjärta och samtidigt finnas anträffbara via skärmen. Och vi lärare kommer att få arbeta dubbelt så mycket för samma lön under samma antal timmar. Omöjlig ekvation tänker jag och tar mig för pannan. Kloning kanske inte är så dumt ändå.
Kort sagt har jag blivit ärrad och blåslagen. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om någonting längre. När Ekström berättar att i höst ska allt bli som vanligt måste min numera kallhamrade sida höja ett varningens finger. En liten elak röst inom mig viskar: Blir allt som vanligt om vi förväntas undervisa elever i sjuksäng och klassrum parallellt? Hur ska vi orka ännu mer dubbeljobb och halvkaos? Och hur vet vi ens något om hösten? Är det inte lite tidigt att ropa hej?
Tro mig, jag vill inget hellre än att alla elever ska få undervisning på plats. Jag längtar efter att korridorerna ska fyllas med oklippta drulputtar, oväsen och tonårsliv. Men måste vi ha så sabla bråttom? Tålamod är en dygd har jag ju hört. Kan vi inte bara se tiden an en liten stund? Djupandas liksom.
LÄS ÄVEN
Branscherna i skyddsstoppstoppen – här finns lärarna
Ingen covid-anmälan – kan få böter
