Wiman: Terminsslut – tackom nu så gärna!
Krönika
Det är ovanligt uppsluppen stämning i lärarrummet. Någon har ställt in en chokladask och trots att jag kommer lite för sent och får nöja mig med den sista biten (romrussin – min arvedel) hör jag mig själv skratta och kvittra som att det vore fredag. Jag ser kollegor som sitter i lugn och ro och konverserar. Avslappnad kroppshållningar, fryntliga uppsyner och behagliga stämmor fyller rummet. Vadan detta, tänker den uppmärksamma läsaren. Har hon drömt? Nej, mina vänner. Det stavas terminsslut.
I augusti anlände jag till skolan med juvenil förtröstan och tusenmiljoner undervisningsidéer. Med två vaccinationer snurrandes i kroppen var detta liksom revanschen för den eländiga våren där allt var upp och ner, ut och in och panikens farfar. Med buller och bång skulle jag undervisa så att det slog gnistor! Nu skulle det vara slut på polisiära snorutredningar, hopplöst vikarierande och enorm elevfrånvaro. LGR11 – here I come and nothing in the world can freaking stop me, var mitt mantra när jag med alerta steg struttade skolkorridoren fram.
Men ack säg den lycka som varar? Med fyrtio stabila år på denna jord är det ett smärre mysterium att jag fortfarande kan vara så naiv och blåögd. I höst serverades jag gång på gång käftsmäll med dillsås till frukost och fick lära mig det nya ordet omikron vilket är ganska remarkabelt för en språkpolis och ordnörd av min kaliber. Omikron låter egentligen som något festligt, såsom en färgglad fjäril eller en spektakulär musikfestival i den amerikanska öknen. Istället är omikron något så osexigt som en mutation av ett högst förhatligt virus. Omikron – jag förbannar dig! Du sabbade den undervisning som enligt mina planer skulle bli en spektakulär men kontrollerad dans på rosor.
Jag tolkar ministern som att vi genast måste ge oss själva en liten örfil och allvarlig uppsträckning.
Vaccinerad eller ej, nu hamnade jag återigen i undervisningslimbo under det förhatliga orosmolnet. Folkhälsomyndighetens världsfrånvända låtsasrekommendationer började ännu en gång spela fiol på mina nerver. Och tiden hade inte alls läkt några sår, vi fick fortsätta att undervisa under hotet från ett virus som vi ännu vet väldigt lite om. Det satte liksom käppar i hjulet för den sprakande och succékantade hösttermin jag hade föreställt mig.
Gurgeltest och skolvaccinering, positiva och negativa provsvar blandade sig med de muntliga nationella proven, den spännande boken vi skulle läsa och besöken vi skulle få utifrån. Nu blev det ett sammelsurium igen av sjukdom, kunskapskrav och lallande myndighetsråd. Det blev ett enda knussligt potpourri av järnvilja och bisarr verklighet, en krock mellan allt man ville och allt man omöjligt kunde göra. Ännu en gång blev man liksom livegen under sjukdomsframkallande mikroorganismer och herre min gud så deppigt det har varit.
Men nu är julen här med allt vad det innebär av gnistrande ögon, framtidstro och fröjdefullt hopp! Jag ska sluta sjunga Grinolles visa och istället fånga stämningen i lärarrummet. Det ska bli så skönt med ledighet, nu ska vi omfamna lugnet och kravlösheten en stund. Jag höjer en kopp glögg till er ära, kära kollegor! Nu får vi semester. Jo, man tackar! Tackom nu så gärna till och med.
LÄS ÄVEN
Coronaersättningar införs igen men kan sökas först nästa år
