Wiman: Tacka fan för att jag är sjuk
Krönika De senaste veckorna har jag vaknat varje morgon och tackat mina hädangångna anfäder för min motståndskraft. Det har känts som ett smärre mirakel varje gång jag slagit upp ögonen och konstaterat att jag är frisk.
LÄS ÄVEN: Lärarnas covid-19-frågor – och svaren
Trots mina bussfärder till och från skolan i rusningstrafik, utan hänsyn till långa lektioner med många elever på liten yta, oaktat skolans instängda verklighet där vuxna och barn samsas som att ingen pandemi rasar utanför. Jag har hållit mig frisk hela hösten!
Men imorse gick det inte längre. Rakblad i halsen, ett bowlingklot i huvudet och lava som forsar genom benen. Jag borde förstås ha sett det komma. Det här är virusets höst och det har krupit närmare och närmare. Jag vet givetvis inte vad exakt jag har dragit på mig och det är snudd på omöjligt att boka självtest.
Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.
Men tacka fan för att jag är sjuk. Folkhälsomyndigheten har inte direkt strukit mig och mina kollegor medhårs den senaste tiden. På deras hemsida står det tydligt att barn till föräldrar med konstaterad Covid ska komma till skolan. Trots att inkubationstiden är 2–14 dagar och man kan vara smittsam utan symptom ska barn till sjuka föräldrar komma till oss för att undervisas i de klassrum där armlängds avstånd är en utopi som får Disneyland att framstå som köksbänksrealism.
Anmärkningsvärt nog avråds samma barn att delta i fritidsaktiviteter utanför skolan. Det är som att man fortfarande lever på hoppet att vår byggnad ska vara en fredad zon, att innanför våra väggar kan viruset inte tränga igenom.
Men så är ju inte fallet. Kan vi inte prata högt om det?
Folkhälsomyndigheten gick visserligen ut med en rapport häromdagen där de konstaterade att lärare inte löper högre risk än andra att smittas men detta är en ifrågasatt rapport. Högstadielärare har exempelvis inte studerats separat utan klumpats ihop med de gymnasielärare som i stort bedrev undervisning på distans hela våren.
Nationalekonomerna Jonas Vlachos och Helena Svaleryd fann, tvärtemot Folkhälsomyndighetens rapport, att högstadielärare är mer drabbade än genomsnittet. Ändå förväntas vi umgås med elever vars familjemedlemmar har konstaterad smitta. Är man lärare går det tydligen bra men inte om man är fotbollstränare.
LÄS MER: FHM: ”Riskrapport bygger på gamla siffror”
Vi är många som sätter en stolthet i att jobba nu. Vi spottar i nävarna och biter ihop så långt vi bara kan. Me då måste vi också få alla förutsättningar. Vi behöver samarbeta kring detta. Att barn till smittade föräldrar uppmanas komma till skolan klingar illa i mina öron. Jag får känslan av att lite svinn får man tåla.
Dagens förkylning har fått mig att fundera på om jag kanske ska sluta tacka mina hädangångna anfäder för min extraordinära genuppsättning. Kanske är det tvärtom så att jag är av kött och blod och precis lika mottaglig som alla andra. Trots att jag har genomgått lärarutbildning och innehar legitimation tycks jag alltså kunna dra på mig sjukdomar likt vem som helst.
Hör och häpna. Lärare är inte odödliga.
LÄS ÄVEN
Läraren som tecknat sina egna coronasymptom
Sjukskriv dig – då orkar du mer
