Krönika
Tänk om man skulle behöva skriva in i lagen att kirurgen måste få skalpell vid operation? Eller om man skulle behöva förtydliga att alla hårfrisörskor har rätt att använda sax? Eller om ropen skulle skalla: ge brandmännen en vattenslang! Upp- och nedvända världen va? Ändå är det precis så himla koko i skolans värld just nu.
Det är så himla skruvat att det måste till ett förtydligande i skollagen för att varje lärare ska få tillgång till relevant läromedel.
Jag minns hur det var på skolan jag jobbade för ett par år sedan. Vi hade en klassuppsättning historieböcker på sex klasser. Det var huggsexa om dessa böcker ska ni veta. Vi bar dem som om de vore den sista droppen vatten. Nåde den elev som glömde en bok hemma eller klottrade på en boksida! Vi klamrade oss fast vid dessa böcker som om sidorna vore gjorda av guld. Var sjätte lektion var boken vår och det var dyrbar tid. Och jag minns min första arbetsplats när jag var alldeles nyexad. Där var en klassuppsättning böcker att dela på 180 elever en utopi utan dess like. Där fanns nämligen knappt några läromedel alls. Jag fick tillverka allt från scratch. Som nyexad la jag ribban på universitetsnivå och eleverna satt som fågelholkar i alldeles för många lektioner. Jag minns min egen kartbok i skolan på 90-talet, hur fascinerad jag var över alla länder som hade ändrat namn och försvunnit. Det var en lastgammal bok. Att ha tillgång till relevant arbetsmaterial som lärare och elev är uppenbarligen långtifrån en självklarhet.
Det handlar om likvärdighet, om att få elever att läsa mer och faktiskt om höjd status för hela lärarkåren.
Jag kan villigt erkänna att jag är en envis jäkel. Det är sällan jag omfamnar ett läromedel rakt av. Jag vill göra om, snurra till, anpassa till mina elever och de teman vi jobbar med. It´s my way or the highway. Man kan kanske säga att jag har en nonchalant inställning till läromedlens färdiga lektionsförslag och uppgifter. Men jag älskar att vila mig i läromedlens struktur och ordning. Jag låter eleverna läsa texterna som är anpassade efter helt rätt ålder och nivå. Jag djupdyker i böckerna för att veta hur jag ska avgränsa mig och för att få inspiration till vad jag själv kan göra. Vi går hand i hand, jag och mina läromedel, även om jag ofta gör om, knorrar till och snurrar runt.
Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.
Skolan måste få kosta pengar och så enkelt är det. Om det nu blir en lagstadgad rättighet för lärare att ha tillgång till arbetsmaterial (ja, jag vet att denna mening låter helt befängd) så måste det till resurser. Vi måste ha råd att köpa bra och gedigna läromedel, även i de mindre ämnena. Vi lärare måste få vara med och tycka till. Det ska inte tummas på kvaliteten någonstans. Det handlar om likvärdighet, om att få elever att läsa mer och faktiskt om höjd status för hela lärarkåren.
Detta är en märklig text att skriva. Som om busschauffören skulle be och böna om att få en ratt. Eller som om kocken skulle skrika högljutt efter fler kastruller. Vi lärare har ett jobb att göra, ett av de allra viktigaste. Att det har gått så långt att tillgången till arbetsmaterial måste förtydligas i skollagen är inget annat än skamligt. Men med detta sagt hurrar jag förstås för förslaget! Jag ser en ljusning i horisonten! Kartböcker, skönlitteratur, englishbooks, matematikmaterial, labb-grejor, hemkunskapsböcker, grammatikhäften, multimodala kunskapskällor – här snackar vi fredagsmys på riktigt!
LÄS ÄVEN
Lärarna ska avgöra vilka läromedel som krävs
