Wiman: Pang bom – årets mäktigaste ledighet
Maria wiman
DET ÄR DEN HÄR konstiga tiden på året. Man har sprungit så snabbt och så långt så länge. Sedan tar det tvärt stopp. Från ingenstans blir det tyst och någon berättar att man är ledig. Hjärnan snurrar fortfarande på högvarv och man kan inte för sitt liv förstå vad som egentligen hände.
LÄSTIPS Tegnells glädjebesked inför hösten
Eleverna springer ut i solen eller till livet eller en framtid någon annanstans. Kvar står vi som zombies i en tom skola, i ett vakuum av lättnad, trötthet och förvirring. Sedan följer dagarna i ett töcken. Det ska bäras möbler, utvärderas, fortbildas och planeras inför framtiden. Vi följer med på rutin, förvånas över att vi hinner dricka upp hela kaffeslurken medan den fortfarande är varm. Ibland sitter vi kvar lite extra länge och pratar om sådant som inte har med läxor, anpassningar eller lektionspussel att göra. Det är en märklig känsla. I tomma korridorer, alldeles berövade på bubblande barn eller bröliga tonåringar, släpar vi oss fram med glasartade blickar. Någonstans i horisonten hägrar något härligt men vi är lite för upptagna med avslutet för att riktigt minnas vad.
Sedan händer det plötsligt. Pang bom kommer den – årets mäktigaste ledighet. Vi lärare släpps ut på grönbete. I början är det förbryllande. Man funderar på om man ska kolla mejlen. Lektionsidéer pockar på uppmärksamhet. Det är svårt att sova på morgonen eftersom väckarklockan tycks ha flyttat in och bosatt sig inuti kroppen. Men efter någon vecka händer något magiskt. Då kommer lugnet som en smekande sammetsfilt runt kroppen. Hjärnan omsluts av bomull och hjärtat tickar lugnt och rofyllt i bröstet.
LÄSTIPS Så bemöter Tegnell forskarnas kaos-varning
Någonstans långt borta minns man att man en gång i tiden hade ett inrutat schema. 50 minuter SO, rastvakt 15 minuter, planeringstid 50 minuter och sedan 60 minuter svenska. Plötsligt är det fruktansvärt avlägset. Nu minns man knappt om det är onsdag eller fredag och på det stora hela – vem bryr sig? Det största problemet är ju vilken badplats man ska åka till eller om man ska orka sätta igång en tvättmaskin eller inte.
Efter ett fullkomligt vanvettigt år av centrifugsnurr, motsägelsefulla budskap, sjukdomar och oro är vi äntligen här.
Ibland poppar det förstås upp minnesbilder av elever. Man undrar hur de har det. Kanske oroar man sig lite för någon som är trasig. Men på sommaren är vindarna ljumma och allt eftersom veckorna går desto mer kommer man in i lunken. Det tuffar på. Vattnet kluckar och man reflekterar knappt över att i ett parallellt universum bestod dagarna av något helt annat än isglass och sena kvällar på balkongen.
Nu är vi här, kära kollegor. Efter ett fullkomligt vanvettigt år av centrifugsnurr, motsägelsefulla budskap, sjukdomar och oro är vi äntligen här. Jag hoppas att vi kan fånga dessa dagar nu, fånga dem på riktigt. Dricka kaffet långsamt, ta ett morgondopp, läsa en bok som absolut inte har med skolan att göra. Minnas vem man är när man inte är lärare.
LÄSTIPS Sanningen om lärares ”långa sommarlov”
Skolbyggnaden står ju kvar. Men under tiden som den står där den står kan vi ägna oss åt andra saker. Som att titta på fiskmåsen som flög förbi. Eller ta en tupplur i hängmattan mitt på ljusa dagen. Lusten och fägringen är stor nu. Ge oss en vecka eller två så kommer det att kännas i tillvarons varenda centimeter.
LÄS ÄVEN
Läraren: Vi måste vara motståndsrörelse mot de mörka krafterna
