Krönika
Jag tänker på dig ibland. Du som kom till oss och var alldeles trasig efter år av illvilliga kommentarer och rivsår som gick bakom huden och ända in i själen. Jag är så glad att du kom till vår klass som var varm och mjuk. Här kunde vi bilda mur kring dig.
Och jag tänker på dig som jag inte kunde hjälpa. Du som sa att du hade vänner men både du och jag såg att du varje dag tog skada. Du som grät när ingen såg. Du som tvingades att bli clownen som ingen skrattade med men alla skrattade åt. Jag önskar att jag hade kunnat hjälpa dig, att du hade lämnat grundskolan med stadig blick och stolt uppsyn. För dig räckte jag aldrig till.
Hur vi än vrider och vänder på det går det liksom inte att förmildra. Vi räcker inte till.
Att skolan ska vara en trygg plats är en absolut självklarhet. Ofta talar vi i stora ord om nolltolerans och oacceptabla beteenden. Vi har temaveckor och värdegrundsdagar. Vi talar om rättigheter och skyldigheter som att våra ord vore tillräckliga. Vi gör planer mot kränkningar och diskriminerande behandling. Samtidigt sparas det på elevhälsan. Skolan har inte råd med tillräckligt många kuratorer, skolpsykologer, elevassistenter och skolbibliotekarier. Vi lärare har för mycket att göra för att alltid höra de subtila kommentarerna, notera blickarna som borrar sig in i hjärtat eller djupdyka i informationen om vad som egentligen skrivs på nätet. Att Friends senaste rapport visar att 20 procent av eleverna i åk 3-6 och 15 procent av eleverna i åk 7-9 sällan eller aldrig känner sig trygga i skolan vittnar om något fruktansvärt. Vi räcker inte till. Hur vi än vrider och vänder på det går det liksom inte att förmildra. Vi räcker inte till.
LÄSTIPS Elevhälsan kraftigt underbemannad – får kritik: ”Gränsar till parodi”
Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.
Jag tänker på dig med skärsår i armarna. Du som drog och drog i tröjan för att ingen skulle se. Och på dig som alltid, alltid var ensam. Du som stod i hörnen, som att du ursäktade hela din existens. Jag hade kunnat göra så mycket mer. Jag hade kunnat slå hårdare på den stora trumman. Skrikit högljutt och flaxat med armarna. Vi behöver hjälp här, hade jag kunnat vråla tills rösten försvann. Men resurserna är så knappa överallt och tiden liksom krymper i skolans värld. Det är en kamp för att få träffa kuratorn, en strid för att prioriteras hos BUP, en lång vandring i snårig byråkrati och tidsbrist för att rädda just dig. Ändå är ingenting viktigare än att just du får känna trygghet. I jämförelse borde allt annat vara sekundärt.
Jag vill så gärna räcka till för dig som talar med nävarna. Jag vill finnas där på riktigt för dig som tror att ingen ser. Jag vill lägga allt åt sidan tills jag vet att du som flackar med blicken är absolut trygg. Men jag läser Friends siffror om mobbning och blir kall i bröstet. En elak röst ringer i mina öron och den säger samma sak om och om igen. Vi räcker inte till, säger den. Vi räcker inte till. Vi räcker inte till.
LÄS ÄVEN
”Vi unga ska inte offra hälsan för Skolverkets statistik”
7 råd: Så möter du elever med prestationsångest
