Wiman: Därför hatar jag att sätta betyg
Krönika
Sköna maj välkommen, brukade min morfar glatt sjunga när våren var ett faktum. Nu för tiden känns den där låttexten lite som ett skämt. Maj för mig är lite lätt domedagsstämning. Nu är det nämligen betygsättartider, nu ska mina elevers prestationer malas ner i kunskapskrav och stelbenta bokstäver. Nu ska allt slit, jävlar anamma, alla suckar, allt gnistrande klassrumssprak och allt tjurskalligt arbete liksom kokas ner och utmynna i en enda liten näsvis bokstav.
LÄSTIPS NYA LÖNELISTOR: Lärarlöner 2021 – se om du har rätt lön
Jag hatar det. Jag hatar att sätta betyg. Inte för att jag inte förstår nödvändigheten. På något sätt måste vi ju ha en urvalsmetod och för de som inte stressar ihjäl sig är betyg säkert motiverande. Men jag kan inte låta bli att tycka att det hela är en märklig företeelse. Det är ju liksom inte glasklart och självklart att kunskaper och färdigheter går att översätta i bokstäver, att något så komplext som förvärvandet av lärdomar går att transformera till ett simpelt C eller A. Processen från att ha pluggat ett halvår med allt vad det innebär och sedan filtrera ner arbetet i en enda krumelur är inte helt oproblematisk. Jag kommer på mig själv med att gång på gång svära över betygen. De kräver en exakt mätbarhet av något som egentligen är mycket svårt att mäta.
Ibland misstänker jag att eleven har kunskaper som inte riktigt når mig, trots att jag knixar för att locka fram dem. Ibland tycker jag att livet är ofantligt orättvist när den som kämpar mest kanske knappt når ett E. Jag skulle liksom önska att det fanns en toppmodern maskin som kunde kopplas direkt till elevens hjärna och blottlägga alla kunskaper direkt. Som det är nu blir bedömningen min subjektiva syn på de klokskaper som eleven lyckas förmedla till mig. All den osynliga kunskap som finns inuti huvudet men aldrig uttalas går mig helt förbi. Ni hör ju hur det låter. Flum flum flum.
Som att definitionen av en persons hela kunskapsbank går att reducera till ett alfabet.
Bara själva tanken på att kategorisera prestation utifrån bokstäver skaver lite i mig. Det blir så stolpigt, så definitivt och så berövat på nyanser. Och det spelar liksom ingen roll vilken muntlig feedback jag ger, hur många omdömen jag författar eller välmenande mejl jag skickar hem. Till syvende och sist är det bara det där förbannade dokumentet i det vita kuvertet som räknas. Som att det är hela sanningen om vad som befinner sig bakom en människas pannben (eller bröstkorg). Som att definitionen av en persons hela kunskapsbank går att reducera till ett alfabet.
Jag förstår att betyg någonstans är nödvändigt men låt mig klaga ändå. Och jag gissar att någon läsare kanske kommer att skylla min aversion på min egen inkompetens. Men jag tror att det är mer komplext än så. Att med stringens översätta kunskaper till bokstäver är helt enkelt för mycket begärt. Så maj för mig är och tycks förbli en utdragen pust framför datorn. Plötsligt ska alla virvlande diskussioner, alla långa timmar av läsande och skrivande och lyssnande och hjärnkullerbyttande skalas ner till en ynklig bokstav.
Kände ni vinddraget? Lugn, bara lugn. Det är blott mina djupa suckar som virvlar förbi.
LÄS ÄVEN
Wiman: Vansinnigt att lärare inte får vaccin före hemmajobbarna
