Wiman: Jag får medlidande – men jag älskar tonåringar!

NI SER DEM ÖVERALLT. Ofta driver de omkring i flock. De har kläder vi inte förstår oss på och stundom en påtagligt släpande gång. De talar med ord som är nya för oss och finner ibland en charm i att bryta mot vedertagna regler och konventioner. Ibland uppvisar de frisyrer som förbluffar oss och inte sällan häpnas vi över hur deras beteende särskiljer sig från vårt. Ni vet förstås vilka jag talar om – tonåringarna!

Det händer nämligen någonting när den runda ulliga lilla barnungen blir tretton. Då blir hela världen lite kantigare. Det är som att man finner ett nöje i att göra tvärtemot, som att bröstet mullrar av känslor och idéer och som att missförstånden plötsligt haglar från skyn. Ingen förstår en och ingen har varit där man själv är. Aldrig har det varit viktigare att hitta en identitet och förstärka denna med jordens alla tillgängliga uttryck. Att vara tonåring är ibland att föra ett krig mot inte bara hela samhället utan också mot sig själv.

När jag säger att jag jobbar på högstadiet brukar människor sucka och ge mig deltagande blickar. ”Hur orkar du?”, sa min frisör häromdagen och la huvudet medlidande på sned.

Jag fattar ingenting.

Jag älskar tonåringar! Dessa gängliga drasuter, dessa ögonhimlande axelryckande strulpellar är ju bäst i världen!

Att få vara en liten del i de tuggummituggande ynglingarnas progression från studsande yrväder till korrekt och myndig kan vara det finaste jag vet.

Aldrig känns känslor så mycket som hos en tonåring! Aldrig är näven hårdare knuten än hos en ungdom som fått något att kämpa för! Aldrig känner man sig mer oövervinnerlig och om allt vill sig väl är man övertygad om att man kan förändra världen. Jag älskar det! Jag älskar dessa rasande hormoner som snurrar till existensen och får allt att ställas på sin spets. Som lärare är det livets ynnest att få stå där i all sin stabila vuxenhet och vara rationell och lotsa alla dessa idéer och tankar framåt.

Okej då. Visst kan de igensmällda dörrarna och spontana känsloutbrotten vara en smula besvärliga. Jag ska inte sticka under stol med att livet varit enklare om man slapp tjata om tuggummin i kinden eller uteskor inomhus. Men det är fullt hanterbart. Det är det värt alla dagar i veckan när man får stå bredvid och bevittna ett barns resa mot vuxenlivet. Att få hjälpa till att forma, att få utmana tankar och idéer, att putta framåt.

Jag fullkomligt älskar't.

Rätt som det är så är den där tonåringen vuxen. Då kommer kläderna vara rimliga, språket förståeligt och inneskorna prydligt på fötterna. Men på vägen dit står ett gäng lärare med penslar och borstar, redo att fylla på med kunskaper och snofsa till, för att mjuka upp kanterna och slå ett slag för sunt förnuft. Att få vara en liten del i de tuggummituggande ynglingarnas progression från studsande yrväder till korrekt och myndig kan vara det finaste jag vet.

Ungdomar är nämligen bäst – och därmed ingen protest!