Wiman: Beslutsfattare har minimalt förtroende för oss lärare

JAG BORDE SLUTA älta fjamset som regeringen håller på med just nu. Jag har ju miljoner betyg att sätta. Men jag kan inte. Skogstokigheten kidnappar min hjärna. Den här pajaskarusellen snurrar liksom bara snabbare och snabbare och jag vet inte längre om jag ska skratta eller gråta.

Exakt hur lågt förtroende har egentligen regeringen för Sveriges lärarkår? På riktigt alltså? På sin Facebooksida skriver Anna Ekström om det nya mobilförbudet och sällan har jag känt mig så pytteliten i min profession. Ekström berättar pedagogiskt för mig att det är läraren som ska bestämma vad mobilen är till för i klassrummet. Jo tack, utbildningsminstern, jag vet. På samma sätt är det nämligen jag som i mitt klassrum bestämmer när eleverna ska jobba med penna eller elektroniskt verktyg. Jag är också hyfsat säker på att det är jag som beslutar om arbetsuppgifters utformning och hur jag bygger upp mina lektioner. Det är nämligen det jag är utbildad till. Det är mitt jobb. Jag vet hur jag utför mitt jobb.

LÄSTIPS Ekströms svar efter Wimans krönika-kritik

Det kan ju tyckas som överflödig information att jag ska behöva skriva en text om att en lärare vet hur det är att vara lärare. Men uppenbarligen inte. “Lärare slipper tjata och motivera varför mobiltelefoner ska tas undan. Grundregeln blir tydlig att mobiltelefoner används först när läraren säger det”, skriver Ekström på Facebook. Och jag funderar stilla på när våra politiker senast var i skolan och hur stor deras erfarenhet är på undervisningsområdet. Tror de verkligen att vårt jobb är så banalt? Att det bara är att lagstifta så har problemet löst sig av sig självt liksom. Som att alla truliga tonåringar plikttroget och skötsamt kommer att lämna ifrån sig mobilen nu när regeringen säger att det ska göras. Lärares relationsbygge, fingertoppskänsla och stabila struktur har tydligen inget med saken att göra.

Här kan vi ligga på urbottens urbotten och titta upp på politikerna som fattar beslut fyrahundramiljoner mil ovanför våra huvuden. 

Helt ärligt ryser jag lite när jag tänker på vilket minimalt förtroende Sveriges beslutsfattare måste ha för oss lärare och hur vi hanterar ordningsreglerna i skolan. Tilliten till hur vi sköter vårt vardagliga arbete måste ju vara nästintill obefintlig när man känner att man måste lägga sig i på detaljnivå. De måste tro att vi lärare fullständigt har tappat det. Att vi utan regeringens pekpinnar står handfallna i klassrum som totalt slukats upp av Youtube och rafflande Tiktok-videos. Som att vi med vår utbildning och erfarenhet fullkomligt tappat kontrollen. Vi är uppenbarligen så usla att politikerna måste in och peta i minsta beståndsdel.

Tankarna vandrar snabbt vidare. Vad kommer härnäst, funderar jag på. Nationellt kepsförbud? Lagförslag om var exakt skogränsen i Sveriges skolor ska gå? Handfasta tips från politiker i hur man bäst håller en lektion? Tydliga lagstadgar gällande vett och etikett i matsalen? En promemoria från regeringen hur en lärare bäst inleder och avslutar en lektion? Möjligheterna för hur man bäst förminskar en hel yrkeskår är ju baske mig oändliga! Jag nästan ser fram emot fortsättningen på detta! “Nationella råd till lärare om hur de bäst häller upp en kopp kaffe”. “Riktlinjer från Stefan Löfven om vilka dagar elever ska ha läxor”. 

Minns ni att det fanns en tid när vi lärare klagade över låg status? Det var tider det. Nu har vi sjunkit lägre än lägst. Slagit i botten och glidit ner ytterligare. Här kan vi ligga på urbottens urbotten och titta upp på politikerna som fattar beslut fyrahundramiljoner mil ovanför våra huvuden. 

LÄS ÄVEN

Efter skräckdokumentären – nu granskas Solvik

Tegnells glädjebesked inför hösten

Wiman: Hårdare tag och mobilförbud är ett förbannat skuggfäktande