Maria Wiman: Välkommen, ministern – det här behöver du göra

Läs också: Hyllade rektorn är ny skolminister

Det ska erkännas att jag jublade en smula när jag fick höra att just du fick jobbet. Jag tänker att du har skinn på näsan och är van vid att stå med båda galoscherna i skolbyggnaden. Jag tror att det är precis en sådan som du som vi behöver. Och jag fattar att det är full rulle såhär i början. Det är många som rycker och drar i dig. Ändå kan jag inte låta bli att skriva en liten uppmaning, rakt från hjärtat liksom, författad från hörnet av ett klassrum av en lärare som allt som oftast känner att vardagen är i överkant trasselsuddig.

Jag ska försöka hålla mig saklig och kortfattad. Egentligen har jag faktiskt bara ett konstaterande som jag vill att du tar med dig. Jag vill att du öppnar upp ditt hjärta för en enkel mening: Vi lärare räcker inte till. Hur vi än vrider och vänder, slår knut, sliter vårt hår eller springer i full galopp så räcker vi inte till. Vårt uppdrag har kommit att bli omöjligt att genomföra och det lämnar många av oss med en känsla av otillräcklighet som sliter oss trasiga.

Läs också: Hyllade rektorn är ny skolminister

Jag tänker, måhända lite naivt, att om vi får en skolminister som på riktigt tar till sig detta enkla konstaterande så har vi kommit en liten bit redan där. Så smaka på orden: Vi lärare räcker inte till. Vi räcker aldrig till. Vårt uppdrag handlar inte längre riktigt om undervisning. Vi ska tillverka (eller fulkopiera) läromedel, vikariera för sjuka kollegor i ämnen vi inte kan, vi ska vara rastvärdar och matvärdar, vi ska dokumentera vår vardag i detalj, vi ska specialanpassa vår undervisning i klasser som är alltför stora och brokiga, vi ska snåla med pengarna, hoppa in när elevhälsan är svag och vi ska bedöma elevernas minsta steg. Till råga på allt är vår undervisningstid inte reglerad, den har inget tak, vilket gör att vår arbetsbörda blir helt godtycklig. Det kan låta hårt men att arbeta som lärare idag handlar inte primärt om att bilda kommande generationer. Snarare är vi allt oftare flexibla allt-i-allon i en verksamhet för barnpassning. Jag vill inte låta negativ men ibland känns det som att man springer i kvicksand. Man gör så himla mycket hela tiden, man jobbar varje sekund av dagen, men man kommer baske mig knappt framåt. Och att inte räcka till är en tröstlös känsla, en direkt farlig känsla och det är sannerligen ingen bra reklam för ett yrkesval som tycks halvt utdött bland landets studenter. 

Jag sätter mitt hopp till att du på riktigt ska förstå att om Sverige vill ha en frisk och stabil lärarkår måste vi få stöttning. Det är faktiskt en omöjlighet att göra sju jobb samtidigt. Vi behöver pengar till gedigna läromedel och vi behöver levande och bemannade skolbibliotek. Vi behöver elevassistenter som kan stötta och krama när vår tid inte räcker. Vi behöver speciallärare och specialpedagoger som kan hjälpa de elever som har det svårast. På samma sätt behöver vi en stabil elevhälsa med kuratorer, skolsköterskor och psykologer. Med mycket personal inom skolans fyra väggar skulle vi få tid till det vi gör allra bäst - ja undervisning alltså. Vi skulle kanske rent av då och då få känna oss tillräckliga.

Läs också: Hyllade rektorn är ny skolminister

Som gammal rektor vet ju du, precis som jag, att läraryrket är bäst. Detta komplexa arbete är i grunden det finaste vi har. Jag hoppas att du med friska tag hjälper oss lärare att få känna den stolthet som yrket borde medföra, att du kan hjälpa oss att minska arbetsbördan och renodla vårt uppdrag.

Med dessa ord, ivrigt nedknackade mittemellan bedömningshögar och lektionsplaneringar, önskar jag dig varmt lycka till med kommande uppdrag. Jag tror att jag talar för många när jag skriver att vi sätter vårt tilltro till dig. 

Med hopp om sol och fridens liljor.