Gjorde vi det verkligen bättre än vanligt i våras?

Efter en vårtermin i skuggan av en pandemis piskande vindar kommer glädjande resultat. För första gången på elva år minskar skolket bland svenska gymnasieelever! Dessutom tar fler elever i gymnasieskolan examen jämfört med föregående år.

Som att inte detta vore nog ökar också andelen behöriga niondeklassare med en hel procentenhet sedan förra året. Fantastiskt! På Facebook går utbildningsminister Anna Ekström ut och tackar alla lärare och elever som arbetat så hårt och anpassat sig till nya arbetssätt. Friskolekoncernen Academedias vd går snabbt ut och berättar att man i framtiden kommer att jobba mer med den framgångsrika distansundervisningen som ett sätt att bland annat hantera lärarbristen.

Jag tar del av dessa siffror, lovord och glädjebesked med en gnagande tanke i bakhuvudet: Har vi levt på olika planeter? Var det bara jag som tyckte att vårterminen, var rörig, orolig, stökig, skakig och långtifrån min stoltaste period i yrkeslivet? Jag har svårt att få ihop det. Samtidigt som pandemin eldar upp vår värld, gymnasieskolorna stängs igen och grundskolorna går på knäna av sjukfrånvaro, oklara besked och oro, så strålar alltså resultaten? Hur är det ens möjligt? Hur kan dessa omständigheter göra att vi presterar bättre än på länge? Det låter ju alldeles orimligt. Kollrigt är bara förnamnet.

Så tänker jag ett steg längre och utan att presentera fakta så tillåter jag mig här att reflektera fritt. Tänk om det är så att närvaron bland våra gymnasieelever ökade för att den helt enkelt var lite lurig att kolla? Tänk om distansundervisningen liksom underlättade att logga in på datorn och sedan inte riktigt närvara ändå? Jag bara leker med tanken här.

Det sista jag vill är att ifrågasätta lärares professionalitet men tänk om det under pandemins starka press var så att vi lärare sänkte kraven? Kanske, kanske, kanske var det så att behörigheten bland våra högstadieelever ökade för att vi i skolkaoset som rådde inte kunde begära lika mycket av våra barn? Kanske kände sig välvilliga gymnasielärare tvungna att kompensera svaga elever eftersom de själva inte fick närvara lika tydligt när undervisningen hölls på distans? Jag vet inte om så är fallet men tanken måste tänkas.

Innan vi skålar för de goda resultaten och börjar fundera i termer om distansundervisning är lika fullgott som att ha en lärare på plats i klassrummet så måste vi rannsaka alla parametrar. Vi måste våga lyfta också på de tunga stenarna. Att den svenska lärarkåren gjorde en hedervärd insats denna vår är ett odiskutabelt faktum.

Men jag är tveksam till att vi gjorde det bättre än på länge och jag är mycket kritisk till att dessa resultat används som en förevändning för mer distansundervisning också i framtiden. Vi jobbade på under en pandemi. Vi gjorde vårt yttersta. Men jag kan sätta pengar på att vi gör det bättre när inte hela världen står i brand.