Maria Wiman: Att hänga ut en hårt pressad lärare hjälper ingen

Jag funderar på det här med lärares status. Det snackas mycket om den. Det är populärt att hålla med om att vi lärare är viktiga. I diskussioner om vår status nickar de flesta förstående och knyter näven i luften. Respekt ska vi ha. Med vår gedigna utbildning och vårt hedervärda jobb förtjänar vi inget annat än högt högt anseende.

Men det är mycket snack och lite verkstad. Den krassa verkligheten är en annan långt bortom vördade lärare och ödmjuk respekt. Det senaste beviset fick jag i dag när jag såg ett klipp från ett klassrum i Skåne som SVT publicerat. Det är en film på en lärare som tappar det fullständigt. ”Era fucking jävla femåringar”, säger läraren. En elev filmar och visar mamma.

Vänta, låt oss pausa en stund för den goda ordningens skull, och bara konstatera att läraren gjorde fel. Så säger man ju inte till sina elever. Låt oss understryka det. Men vet ni vad man heller inte gör? Jag tycker att man ska vara jäkligt försiktig med att agera folkdomstol. För vad den kränkta elevens mamma gör är att publicera klippet av den arga läraren på Facebook. Sådär ja. Nu är det ute i offentligheten. Nu ska läraren kölhalas, spöstraffas och få en snigel på ögat. Dags att förfasas tillsammans. Plötsligt fylls Sveriges vuxna av skolexperter som tillsammans kan fördöma lärarens snedsteg. SVT kopplas in och vill tala med både rektor och lärare.

Gaaaah! Det är så mycket upp - och ner att jag blir både yr och kräksnödig. Den här mamman borde kanske ha kontaktat läraren. “Vad hände här?”, kunde ha varit en befogad fråga. Om svaret inte blev tillfredsställande eller om nya oegentligheter framträdde kanske rektorn skulle kontaktats och så fick man ta det därifrån. Att offentligt hänga ut en uppenbarligen hårt pressad lärare i en olycklig situation hjälper absolut inte någon. I synnerhet inte oss som varje dag kämpar hårt på klassrumsgolvet. 

Den som är oskyldig kastar första stenen, tänker jag härdat. Bara för några veckor sedan hörde jag mig själv jämföra min klass med ett gäng ”dagisungar”. Det var inte mitt livs stoltaste ögonblick men den där berömda bägaren drabbades av ytspänning helt enkelt. Det rann över. Mina elever känner mig och vet att jag vill väl, ingen filmade, ingen arg förälder skickade mejl, vi löste situationen och allt är frid och fröjd.

Lärare ska ha hög status och bla bla bla. Men när det väl kommer till kritan är vi misstrodda både till höger och vänster. Att en lärare brister i omdöme är sannerligen inte bra men gissningsvis kom det inte från blå himmel. Något föranledde detta vredesutbrott. Som förälder bör man också intressera sig för det faktum att det allt som oftast krävs två för att dansa tango. Var det någon annan, förutom läraren, som kanske också behövde stå till svars för denna olycksaliga situation?

Jag försvarar inte läraren. Att svära till barn är ju knappast förenligt med skolans värdegrund. Men att det där sabla klippet nu cirkulerar i sociala medier, att SVT gör ett inslag om fadäsen och att kommentarsfält här och där fylls av självutnämnda pedagogikexperter som låter en minut av en lärares karriär bli tongivande för en hel yrkeskår - det är helt enkelt inte alls okej.

Så för att sammanfatta: man kan prata vitt och brett om lärares status. Det är vackra ord. Men till syvende och sist, när allt ställs på sin spets, kan en lärare bli filmad och uthängd av en förälder på internet. Klippet kan delas fritt och onyanserat. Vi kan skärskådas och ifrågasättas in i detalj, ibland på Facebook, ibland i SVT och ibland i vasst skrivna mejl. Status, säger ni? Pyttsan.