Hög tid för en nationell kraftsamling om skolans framtid

Åsa Fahlén

23 jan 2024

Ledare I december presenterades OECD:s Pisa-undersökning. Med få undantag tappar alla länder jämfört med Pisa 2018.
Sverige tappar rejält och trenden med en avtagande likvärdighet i svensk skola bekräftas tyvärr återigen.

Politiker av alla kulörer förfasade sig omedelbart över försämringen i Pisa. Men när svenska politiker uttalar sig om skolan så görs det så gott som alltid för att bekräfta sin egen politiks förträfflighet och motståndarsidans fördärvlighet.

Jag är trött på det. De otillräckliga Pisa-resultaten måste tas på större allvar.

Ska svensk skola närma sig tätklungan i internationella mätningar så finns nämligen inga genvägar. Då måste de verkligt stora problemen upp på bordet. Inte de sekundära. Vad menar jag med det? Jo, att det inte hjälper med åtgärder som lovskola eller mobilförbud, att alla åtgärder som bortser från de grundläggande utmaningarna för svensk skola bara kommer bli halvmesyrer.

Nästa kapitel i debatten

Min förhoppning inför det nya året är att skoldebatten kan gå vidare till nästa kapitel. Låt Pisa-tappet bli starten på ett fruktbart och intelligent samtal tillsammans med oss professionella i skolan. Samtal som leder fram till strukturreformer som håller länge och inte ändras när nya regeringar eller ministrar tillträder. Det är inte duttande här, eller partipolitiskt bråkande där, som kommer att ge oss den skola som Sveriges elever behöver. Det som behövs är ett målmedvetet arbete som erkänner läraryrkets helt centrala roll för en skola där kunskapsuppdraget hålls högt och där nödvändiga resurser inte saknas.

Vår långa utbildning och stora ansvar måste visa sig i lönekuvertet och i arbetets innehåll.

Så länge robusta satsningar för att öka läraryrkets status och attraktivitet uteblir, så kommer inte Sverige att närma sig toppen i Pisa. Lärares arbetsbelastning behöver komma i bättre balans genom hållfasta regleringar av grupp- och klasstorlekar, tid för undervisning och planering, för- och efterarbete. Vår långa utbildning och stora ansvar måste visa sig i lönekuvertet och i arbetets innehåll. Legitimationsreformen behöver fullföljas fullt ut, lärarbristen pressas tillbaka och lärares fortbildning och karriärmöjligheter i yrket utvecklas. Och självklart måste alla skolor garanteras en långsiktigt stabil och likvärdig finansiering.

Vi bör göra som i Danmark

Just nu pågår avtalsrörelsen för våra kommunalt anställda medlemmar. Jag hoppas att våra motparter inte har glömt de dåliga nyheterna från senaste Pisa och förmår ge skola och läraryrke prioritet före andra offentliga åtaganden – men det räcker faktiskt inte med arbetsgivare och fackförbund.

För att ta rejäla steg mot en likvärdig och internationellt framstående skola krävs en nationell kraftsamling. På sikt genom att staten kliver fram och axlar huvudmannaskapet, men redan nu genom ett större ansvarstagande från regeringen för frågorna om finansiering, likvärdighet, fortbildning och läraryrkets attraktivitet.

I Danmark har regeringen och arbetsmarknadens parter i dagarna enats om en stor satsning på lärare och några andra välfärdsyrken.

Hur länge har Sverige råd att vänta på motsvarande trepartsöverenskommelse?

Tummen upp: Arbetsmiljöverket ska på regeringens uppdrag analysera ökningen av hot och våld i skolan. Nödvändigt och angeläget.
Tummen ner: Internationella engelska skolans fixande och trixande för att få statsbidrag. Sluta dalta med skolkoncernerna!

Åsa Fahlén, ordförande Sveriges Lärare