Fler måste vinnas till motståndsrörelsen mot nedskärningar
Ledare Många kommun- och rikspolitiker fortsätter att kapa resurserna till skola och utbildning. Fler vanliga väljare måste vinnas till motståndsrörelsen mot nedskärningspolitiken, skriver Sveriges Lärares ordförande Anna Olskog.
Strax före sommaren frågade vi Sveriges Lärares drygt 300 lokala föreningar om finansieringen av skola och utbildning i just deras kommuner. Svaren talar sitt tydliga språk. Sju av tio föreningar uppger att de ekonomiska förutsättningarna för skol- och förskoleverksamhet är sämre nu än förra året. Svångremmen dras åt.
Eller för att tala klarspråk: Vår gemensamma framtid beskärs. Med sämre utbildning nu, kommer konsekvensen bli ett sämre samhälle senare. Ett samhälle som inte tar väl hand om sina lärare tar i förlängningen inte hand om sina barn.
Det som sker nu är att personal sägs upp och att vakanta tjänster inte återbesätts. Oftast gäller det stöd- och kringpersonal, men även lärartjänster dras in. Omställningsfonden hanterar nu ett hundratal ärenden som rör lärartjänster vars innehavare friställts.
Betalar med sin hälsa
När kollegorna blir färre tvingas de som är kvar jobba hårdare. Jag vet så många lärare som betalar med sin hälsa, något som späs på av samvetsstressen över att inte kunna ge barn och elever den utbildning de borde få. En stor andel av lokalföreningarna uppger också att resurserna inte räcker till för att utbildningens mål ska kunna nås.
Men nedskärningarna är inte ödesbestämda eller någon naturlag. Det är politiska beslut som ligger bakom. Min uppfattning är att politikerna kan göra valet att investera i utbildning. Då får andra budgetposter stå tillbaka eller så måste skatterna höjas, eller så får tillfälliga underskott hämtas hem när konjunkturen blivit bättre.
När politiker ändå väljer att skära ner på utbildning, så är priset i själva verket högt: Sämre arbetsmiljö, kunskapstapp hos uppväxande generationer och därmed försämrad samhällsekonomi på sikt. Sett ur ett framtidsperspektiv är nedprioritering av utbildning det dyraste ett land kan göra, men nu verkar kortsiktighet vara styråra för politiken i kommun efter kommun samtidigt som staten är passiv.
Protester från fler håll
När dessa rader gick i tryck återstod ännu några dagar tills budgetpropositionen skulle läggas fram i sin helhet, men tyvärr tyder ingenting på att regeringen tänker satsa på utbildning. Kommunerna ska definitivt hållas ansvariga, men regeringen bär alltid det yttersta ansvaret.
Därför är statsminister Ulf Kristerssons regeringsförklaring för det kommande riksdagsåret en besvikelse. Där saknas insikt om skolans akuta resursbehov, om behovet av mer statligt ansvar, om regleringar av gruppstorlekar, av lärares undervisningstid och tid till planering, för- och efterarbete. Det är djupt otillfredsställande.
Vi, fackförbundet Sveriges Lärare, är ett självklart nav i motståndsrörelsen mot underfinansieringen och lärarnas höga arbetsbelastning. Men protesterna måste komma från fler håll. Allmänheten måste vinnas för vår sak. För inte är det väl så här svenska folket vill ha det?
JUST NU:
- Tummen upp: Fler kommuner fördelar resurser utifrån elevernas socioekonomiska bakgrund. Behövs! Svensk skola är Nordens minst likvärdiga.
- Tummen ner: Skär ner förskolan när barnkullarna minskar, dundrar SKR. Bättre vore att få ner gruppstorlekarna till Skolverkets riktlinjer.
Ledare i Vi Lärare #6 2024
