Kommunernas ovilja att prioritera skola och utbildning gör mig stridslysten. Sverige som land skulle vinna på att våra arbetsgivare säkrar en god arbetsmiljö, går med på regleringar som fredar vårt kärnuppdrag och betalar för lärarkompetensens verkliga värde, skriver Anna Olskog.

Om några veckor inleds den kommunala avtalsrörelsen. Det lär bli kärva förhandlingar, eftersom det finns få indikationer som tyder på en genuin betalningsvilja hos motparten.

Tvärtom. Nedskärningarna på skola och utbildning har stått som spön i backen under de senaste åren. Både vår arbetsmiljö och kvaliteten i undervisningen har tagit stryk.

Motparterna hänvisar till att barnkullarnas storlek minskar. Vi, Sveriges Lärare, ser de minskade barnkullarna som ett utrymme för att äntligen öka personaltätheten, minska gruppstorlekarna och öka lärarbehörigheten. Men arbetsgivarna verkar enbart se en besparingspotential.

Oviljan att prioritera utbildningsverksamheterna gör mig stridslysten. Sveriges Lärare kan inte tolerera fler nedskärningar, där lärare blir ensammare med sina alltmer komplexa uppdrag. Eller där större barn- och elevgrupper och minskad tid till att förbereda och att följa upp undervisningen kombineras med sämre tillgång till elevhälsa och andra stödfunktioner.

Är sjunkande förtroende vad arbetsgivarna vill ha?

I förlängningen får vi ett stort antal unga individer som växer upp utan att nå så långt som de borde i sitt lärande. Nej, det är dags för arbetsgivarna att leverera. I de senaste årens centrala kollektivavtal har vi och våra motparter uttryckt gemensamma ambitioner, men dessa har bara i mikroskopisk utsträckning gjort verkligt avtryck i verksamheterna.

Merparten av Sveriges Lärares medlemmar dras med fortsatt hög arbetsbelastning och bristande yrkesförutsättningar. Därför sjunker förtroendet för partssystemet. Är det så arbetsgivarsidan vill ha det?

Betänk vad saken egentligen gäller. Det handlar om hur vi rustar barn och elever med kunskaper för deras livsresor, vilket också är hela vårt samhälles framtidsresa.

Lärare brinner – men ska inte behöva bli utbrända

Alla lärare och förskollärare borde kunna gå hem efter en arbetsdag utan att känna sig otillräckliga och utarbetade. Vi lärare brinner för vårt yrke, men ska inte behöva bli utbrända av att utföra det. Arbetsgivarna måste börja inse att detta är ett måste för att det ska vara attraktivt att bli och förbli lärare.

Antalet arbetsuppgifter som inte har med vårt kärnuppdrag – undervisning – att göra har vuxit kraftigt. Vår tid att förbereda och följa upp undervisningen behöver fredas genom nationella regleringar som alla parter lever upp till. 

Jag förväntar mig att våra motparter förbinder sig till att rusta upp svenskt skolväsende och tar ett långsiktigt ansvar för ökad kvalitet, en fullgod arbetsmiljö och betalar för lärarkompetensens verkliga värde. Dessa krav är inte bara rimliga, de är nödvändiga för Sveriges framtid.

Snart går startskottet för avtalsrörelsen. Då gäller det att vi håller ihop, vinner allmänhetens stöd och att vi är många som hjälps åt.

JUST NU:

  • Tummen upp: Alla möten landet runt med engagerade medlemmar under mitt första halvår som förbundsordförande. Så värdefullt.
  • Tummen ner: Fyra av tio anställda i förskolan saknar förskollärarutbildning eller barnskötarutbildning. Alarmerande negativ utveckling.

Ledare i Vi Lärare #8 2024

LÄS MER:

Anna Olskog: ”Skolor ska inte drivas i vinstsyfte”

Anna Olskog: Fler måste vinnas till motståndsrörelsen mot nedskärningar

Anna Olskog: Dags för systemskifte i skolväsendet