Mina tio åtgärder för att mota läskrisen

I en uppmärksammad artikelserie i Vi lärare kan vi läsa att ”lyssneläsning” i många klassrum ersatt riktig läsning när elever inte kan, orkar eller vill läsa, något forskarna varnar för och menar fördjupar läskrisen. Och nu vittnar även lärare på några av Sveriges högst rankade lärosäten om att alltfler studenter uppvisar svårigheter att läsa och ta sig an kurslitteraturen.

Det går inte att understryka hur allvarlig situationen är. Den läsning som grundskolan och även gymnasiet har som uppdrag att lära ut och kontinuerligt träna elever på, har alltmer kommit att beskrivas som ”ett hinder för elevernas måluppfyllelse” – snarare än som det essentiella verktyg för lärande som kognitionsvetenskapen beskriver den som.

Den goda nyheten i denna förtvivlade historia är att det finns saker vi kan göra. Svensk skola – och svenska föräldrar! – kan bättre! Och detta ”bättre” måste ske nu. Vi måste alla ta krafttag för att motverka läskrisen!

Här är mina tio budord:

1. Lärarutbildningarna måste satsa mycket mer på metodik. Studenter som läser till lågstadielärare måste få lära sig hantverket: hur man lär små barn att läsa och skriva. Det ska ske analogt med den metod vi vet fungerar bäst för alla barn, nämligen ”phonics”. Men det räcker inte. Studenter som läser till mellanstadie- och högstadielärare måste få handfasta metoder i hur man arbetar med högläsning av text i ett klassrum, hur man jobbar med inlärning av ämneskunskaper via förmedlingspedagogik och inläsning i läroboken. Lärare på dessa stadier ska ha med sig vedertagna och fungerande metoder om hur man kan arbeta med läsning och textbearbetning på olika sätt i klassrummet så att skriftspråket naturligt vävs in i all ämnesundervisning igen.
   
   
2. Kursplanerna måste skrivas om så att det tydligt framgår att läsa och skriva är en självskriven och bärande del i alla teoretiska ämnen. Lärare ska ha ett stort stöd i styrdokumenten för att arbeta textbaserat. Det ska inte gå att fasa ut skriftspråket ur ämnen som t. ex samhällskunskap, biologi, kemi och historia. Akademiska, teoretiska ämnen bygger på skriftspråket och därför måste det finnas med när man lär in dem och när man examineras på dem. Det ska inte gå att lära in historisk fakta genom att se ett filmklipp, lyssna på en podd, skrolla igenom lärarens powerpoint med några stödpunkter och redovisa allt muntligt. Lärobokstexten måste sättas i centrum genom att bearbetas, läsas på och förhöras av en lärare. Ja, det är mer ansträngande att läsa sig till kunskaper än att lyssna sig till dem och det är därför det är så viktigt att vi alla jobbar så! Genom ansträngning (på rätt nivå) utvecklas eleven!
   
   
3. Skrivstil måste in på lågstadiet igen. Eftersom det är så viktigt att skriva för hand för lärandet (både för att lära sig stava, minnas och få stöd med den egna läsinlärningen), måste skolan satsa på mängdträning. Denna kommer naturligt om vi inför skrivstil på schemat. Då får eleverna öva, nöta och träna på det handskrivna ordet och även få möjligheten att öva upp ett naturligt och effektivt skrivflyt.
   
   
4. Ungefär 1/3 av eleverna har någon gång eller kontinuerligt behov av mer intensifierat stöd än den gruppbaserade klassrumsundervisningen har möjlighet att ge. (Det var detta som var specialpedagogik förr, innan denna disciplin började handla om ”tillgänglighet” och att ”anpassa bort hinder”.) Den konsulterande och utredande specialpedagogrollen måste ersättas av lagstadgad rätt till speciallärarstöd med specialutbildade lärare som arbetar explicit med att extraträna elever som lärare bedömer halkar efter i undervisningen. Slentrianmässiga och kortsiktiga anpassningar och differentieringar istället för extraträning, måste bort. Stöd måste in.
   
   
5. Digitala verktyg måste ut ur grundskolan och ut ur skolämnena! Svensk skola bör arbeta analogt med papper och penna hela vägen upp till åk 8–9, tills det att läs- och skrivförmågan har tränats grundligt i alla ämnen, utvecklats och automatiserats. Först då kan datorkunskap återinföras på schemat.
   
   
6. Vi behöver införa två svenskämnen igen, från årskurs 7, upp till gymnasiet: litteratur och svenska språket. Detta för att säkra skönlitteraturens och läsningens plats i svenskämnet och för att skapa möjligheter till det viktiga inlärandet av svenskämnesrelaterade ämneskunskaper (epoker, författare, verk). Detta eftersom vi idag vet hur viktigt det är med inlärda ämneskunskaper i långtidsminnet som bärande stöd för läsförståelsen. Om man inget kan, inget minns – förstår man inte vad man läser.
   
   
7. Betyget F och betygskriterierna måste bort! Den hårda gränsen för underkänt och jakten på uppvisandet av självständiga, kognitiva förmågor skapar en skolsituation där läsningen upplevs som en omständlig och alltför krävande omväg mot målet – det godkända betyget. Även betygskriteriernas målformuleringar leder till byråkratiska avbockningar av elevers uppvisade prestationer istället för undervisning och lärarledd träning och övning.
   
   
8. Skolmyndigheterna måste tydligt markera i alla sina direktiv och i allmänna råd att skriftspråket är skolans förstaspråk. Här måste alla skolmyndigheter dra åt samma håll. Vi ska ha ett akademiskt ideal i skolan eftersom skolan ska lära ut det alla barn behöver men inte alla barn får med sig hemifrån. Läsa och parhästen skriva är grundbulten i ett barns skolutbildning. (Vid sidan av de viktiga praktiska, fysiska och estetiska ämnena.) Detta ska tydligt framgå och skolmyndigheterna ska stötta en sådan kunskapssyn – även för elever som har litet svårare att lära sig detta. De ska få stöd i lärandet, inte bortanpassningar.
   
   
9. Skolan tillsammans med BVC måste börja kräva att föräldrar läser hemma – för och med sina barn. Nej, det finns inga undanflykter! Visst finns det föräldrar som inte kan språket tillräckligt bra för att högläsa och då får man hitta andra lösningar, som att föräldern kontinuerligt lyssnar på inlästa berättelser på svenska tillsammans med sitt barn. Men i normalfallet kan och bör föräldrar ta en mycket mer aktiv roll vad gäller barns läsutveckling och stötta skolan med det. Små barn behöver bli höglästa för av föräldrar minst 30 minuter varje kväll (TA BORT SKÄRMEN!) och föräldrar bör öva sina lågstadiebarn på att ljuda enkla ord vid varje läsning. Elever på mellanstadiet och högstadiet bör ha återkommande lässtunder enskilt och tillsammans med sina föräldrar. (TA BORT SKÄRMEN!) Skolan tillsammans med BVC måste börja kräva detta absoluta minimum – av alla föräldrar! Undantag finns men de får inte utgöra normen.
   
   
10. Läraryrket måste bli attraktivt igen. Lärares arbetsmiljö måste förbättras genom att undervisnings- och planeringstid regleras och höga tarifflöner baserade på utbildning, erfarenhet och ålder införs. Detta behövs om vi ska kunna locka (läsande!) toppstudenter till yrket igen. Men regleringarna är också viktiga för att säkerställa att lärare hinner skapa förberedda lektioner där läsningen står i fokus. En sådan undervisning tar nämligen mycket längre tid än att dela ut uppgifter som eleverna får arbeta självständigt med och läraren bedömer.

Elfte punkten kanske viktigast

Jag har också en 11:e punkt. Kanske den viktigaste. New public management-styrningen och skolmarknaden måste bort! På en avreglerad skolmarknad där skolor konkurrerar mot varandra om skolpengen finns ingen plats för läsningens vindlande och jobbiga omvägar. Där vill skolkunderna få höga betyg för liten ansträngning – och då blir det så på många skolor. På samma sätt fungerar NPM. Fokus är hög måluppfyllelse illustrerad med gröna staplar i ett Excel-dokument – inte att barn får dyr och långsiktig lästräning, för resultatet syns ju inte i de byråkratiska papperna sedan.

Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Det krävs en nationellt reglerad skola, vederhäftiga metoder, pålästa och modiga politiker och medvetna och engagerade lärare och föräldrar för att få barn läskunniga.

Alternativet vågar jag inte tänka på.

LÄS MER:

Krisen: 62 000 elever underkända i läsförståelse

Kräver lönetrappa som gynnar alla lärare: ”Ett svek”

Striktare städkrav tar av lektionstid: ”Vansinnigt”

Nytt år – nya lagar: Detta gäller för skolan under 2025