58 procent av lärarna: Läroböcker mycket viktiga

Regeringens utredare Gustav Fridolin lämnade över läromedelsutredningen före jul, och den innehåller flera förslag för att förbättra möjligheterna för lärare att både ha råd med och välja adekvata läromedel. 

Bland annat föreslår utredningen att elevers rätt till läromedel skrivs in i skollagen och att rektorerna ska ge lärare goda förutsättningar att välja läromedel. 

Läromedelsutredningen slår också fast att den tryckta läroboken har ett särskilt värde och att läroböcker därför bör omnämnas särskilt i skollagen – för att läroböcker ofta ger en tydligare överblick över innehållet, är lättare att navigera i och att de ger eleverna en bättre förståelse av längre sakprosatexter jämfört med om de läser på en skärm.

– En lärobok är tydlig. Du håller den i handen och får en överblick över vad som står i den. Det är också en störningsfri läsning, säger Läromedelsförfattarnas ordförande Per Kornhall.

Per Kornhall och Läromedelsförfattarna välkomnar utredningens förslag och hoppas att det kommer att leda till en verklig förändring i svensk skola. Att lärare i fortsättningen får resurser och möjlighet att själva välja vilka läromedel de vill arbeta med och att digitala och tryckta läromedel får finnas sida vid sida.

– Vi som är läromedelsförfattare skriver redan för alla medier och format och ser ingen motsättning, men vi ser att böckerna riskerar att kastas ut och det vore förödande för barns och ungas läsning, säger Per Kornhall.

Forskning som nämns i Läromedelsutredningen visar också att läsintresset och läsförståelsen sjunkit ordentligt de senaste åren. År 2014 svarar till exempel en majoritet av niondeklassarna i Pisa-undersökningen att de läser bara om de ”måste”. En annan studie visar att endast fyra procent av 9–14-åringar dagligen läser i en fackbok. 

– Vi har haft stora satsningar på skönlitterär läsning med läslyft, läs-ambassadörer och andra kampanjer, samtidigt som vi har en lärarkår som vill köpa in böcker men inte får. Det är märkligt att man inte sett sambandet mellan läsning av sakprosa och nedgång i läsförståelsen. Och läroböcker är ju framtagna för att förmedla kunskap och intresse. Ska man hårdra det kan man säga att våra författare skriver för en publik som inte vill läsa det de skriver. Hur många författare gör det? 

Läromedelsförfattarna har under de senaste två åren (parallellt med att utredningen pågått) gjort fem stora undersökningar och frågat elever, lärare, föräldrar, rektorer och kommunpolitiker om läromedlens betydelse. 

Resultaten bekräftade bilden de redan hade, men där fanns också saker som förvånade. Att tillgången till läromedel varierade mellan kommuner och skolor i landet visste de redan, men att det var fullt så illa hade inte ens Läromedelsförfattarna föreställt sig. Som att fler än hälften av de tillfrågade högstadieeleverna upplever att de inte får läromedel (böcker eller digitala läromedel) i alla ämnen. Eller att var tredje elev med sämre familjeekonomi säger att bristen på läromedel gör det svårare att hänga med i klassrummet eller att läsa ikapp om man missat en lektion. 

– Det är uppenbart att det är brist på pengar som är problemet, när skolorna inte har råd att köpa in läromedel. 

Undersökningarna visar också att elever, föräldrar och lärare vill ha både böcker och digitala läromedel.

– Digitaliseringen har redan skett och det är i den världen vi lever. Vi tycker inte det ena eller andra är bättre, men vi anser att boken har ett skyddsvärde. Det digitala har vi ändå.

 Det som skakade Per Kornhall mest i resultaten var hur viktig läroboken kunde vara för elever som ofta hade outbildade vikarier eller lärare som undervisade på ett sätt som de inte förstod. Han slogs också av att många elever i dagens Sverige bor i hem där det inte finns några böcker.

– För dessa elever blir det extra sårbart. Hur tänker man då om man inte ens ser till att dessa elever får böcker i skolan? säger Per Kornhall.

Nu hoppas Per Kornhall på att det blir en förändring, förutsatt att Läromedelsutredningens förslag (se sid 14) går igenom. Men den decentraliserade struktur som finns i dag är svårstyrd, menar han, eftersom staten inte kan styra direkt med pengar utan är hänvisad till lagar och styrdokument. 

– Oavsett vad som står i skollagen och andra styrdokument är det i dag kommunerna och friskolorna som bestämmer vad pengarna ska gå till. Det är ett svagt system som gör att förslagen riskerar att bli tandlösa.