Därför avbryter vi drömutbildningen: Pedagogiskt sämst

– Det är märkligt att lärarutbildningen är en av de sämsta rent pedagogiskt, säger Kevin Järnberg.

Antagen: gymnasielärare, engelska och tyska, Stockholms universitet.

Det kunde inte bli bättre när Kevin Järnberg fick beskedet. Han ville bli lärare och plugga i Stockholm.

– Stockholm är bäst att ha i sitt cv. Det är så nära gamla lärarhögskolan man kan komma, resonerade Kevin Järnberg, i dag 27 år.

Han började och det flöt på bra. Kevin klarade både ämnesdelarna och gillade VFU:n.

Men ändå slutade han efter 3,5 år.

– För mig handlade det om ekonomi. När jag flyttade hemifrån gick inte ekonomin ihop. 10 000 kronor räcker inte. I alla fall inte i Stockholm. Bara hyran kostade 10 000 kronor, säger Kevin Järnberg.

Även om han själv klarade utbildningen såg han hur många kurskamrater hade stora svårigheter.

– Redan vid första grupparbetet var det flera som hade väldigt svårt att tala inför grupp. Då kanske man inte ska bli lärare. Många av dem klarade inte VFU:n, säger Kevin Järnberg, som menar att upplägget på utbildningen borde göras om.

– Nu har man ämnena de första terminerna. Börjar man med lärardelen kommer den här gruppen att hoppa av redan första terminen när de märker att läraryrket inte passar dem.

Ett annat sätt att minska avhoppen är att höja intagningspoängen, tror Kevin Järnberg.

– Ska man undervisa i säg engelska eller matematik på gymnasienivå bör man ha höga betyg i de ämnena på gymnasiet.

Han menar också att utbildningen måste bli läraranpassad, mer pedagogisk.

– Vi fick föreläsningar om hur man ska lära ut på bästa sätt. En massa bra teorier. Tyvärr följde man inte det själva. Det är lite ironiskt att lärarutbildningen är en av de sämsta rent pedagogiskt.

Efter avhoppet jobbade Kevin först i butik, men sedan två år som kundansvarig på ett it-företag.

Kommer du att avsluta utbildningen?

– Kanske, det finns en tanke. Men då måste jag ha byggt upp ett vardagsliv och en ekonomi. Min sambo pluggar till lärare så vi kanske blir ett lärarpar, trots allt.

Därför hoppade de av lärarutbildningen:

”Svenskan var svindålig så jag slutade”

Studierna i engelska var toppen, men när Jessica Liander började läsa svenska blev hon besviken. Jessica Liander var lyrisk över de inledande engelskstudierna på ämneslärarprogrammet på Stockholms universitet.

– Jag började på en fristående kurs i som var brutalt bra. Jag blev så inspirerad att jag sökte till lärarprogrammet. Jag fick tillgodoräkna mig engelskan.

Men studieentusiasmen dog snabbt när det var dags för svenska.

– Det var svindåligt. Jag hade förväntat mig ungefär samma upplägg som på engelskan. Men det var raka motsatsen. Vi gjorde några jämförelser av svordomar i tv-program från 70-talet med dagens program. Efter det slutade jag.

Efter avhoppet återgick Jessica Liander till jobbet som filmscripta.

Men hon har inte släppt tanken på att bli lärare.

– Jag funderar på yrkeslärarprogrammet. Vi får se, säger Jessica.

Under sin tid på universitetet engagerade hon sig i studentkåren och pratade med många avhoppare.

– Det finns för lite yrkesanknytning på ämneslärarprogrammet. Första gången du får lite ämnesdidaktik är i anslutning till första VFU:n. Många som arbetar på ämnesinstitutionerna  ser också lite föraktfullt på lärarstudenterna. Därför tror jag att man ska satsa på ämneskurser som enbart vänder sig till ämneslärarstudenterna, säger Jessica Liander.

”Jag kom efter med en tenta och hann inte i kapp”

Anton Wiklund tror att han hade fortsatt ämneslärarutbildningen om han hade fått mer hjälp. Anton Wiklund började ämneslärarutbildningen direkt efter gymnasiet 2015. Han gillade programmet och det gick ganska bra de första två åren. Sedan kom han efter med en tenta i samhällskunskap och hade svårt att hinna ikapp.

– Det var väldigt svårt att ta igen. Det var olika studievägledare på varje institution och de samarbetade inte. Jag hann aldrig ikapp och slutade.

– Men hade jag bara fått lite mer hjälp att kunna komma ikapp hade jag nog fortsatt. Att utbildningen ändrades under tiden gjorde det inte enklare.

Efter avhoppet jobbar han på ett kreditkortsföretag.

Ska du återuppta lärarstudierna?

– Nej, inte så länge det är så virrigt som jag tycker det var på utbildningen. Jag funderar i stället att utbilda mig till studievägledare. Det tror jag skulle vara kul i grundskolan och gymnasiet, säger Anton Wiklund.

”Min dyslexi gjorde att svenskan blev tuff”

Undervisningen i svenska blev en så stor utmaning att Joakim ­Eriksson hoppade av. Joakim Eriksson började på Stockholms universitet, grundlärarprogrammet, 4–6. Han har lätt för matematik, men svårt för svenska eftersom han har dyslexi.

– Matematiken hade jag inga problem med. Men svenskan var tuff. Dessutom var det några lärare som var tydliga med att en dyslektiker inte ska bli lärare.

Trots det kämpade Joakim Eriksson vidare. Men han kom efter med svenskan och hade en poäng för lite för att få komma ut på praktik den andra terminen.

– Jag tycker det var dåligt att det inte fanns någon samordning mellan institutionerna. Så jag kunde inte hinna ifatt i svenskan eftersom det pågick andra kurser parallellt.

Vad tyckte du om utbildningen?

– Matematiken tycker jag var bra och anpassad för lärarstudenter. Svenskan tycker jag inte var det. Det var mest att sitta och skriva av från tavlan, inte mycket om hur man implementerar teori i praktiken.

Efter avhoppet jobbade Joakim ett tag, men går just nu basåret på KTH. En tanke är att gå en av lärarutbildning på KTH.

– Ja, vi får se om jag kan bli mattelärare på det sätet.

LÄS ÄVEN

”Svårt men skitskoj” – allt om första året på lärarutbildningen

Hitta alla avsnitt av Lärarstudentpodden här!