Vem betygsätter du - eleven eller föräldrarna?

Illustration: Emma Hanquist

Läraren Anders: Det kan vara ganska lite av elevens eget arbete

Vilken version av elevens text ska vara betygsgrundande? Första versionen som eleven skrivit i klassrummet eller den andra eller tredje som pappa kan ha putsat på väl mycket? Det är ett problem i alla ämnen där man processkriver eller har längre uppgifter som eleverna också arbetar med hemma. Det kan vara ganska lite av elevens eget arbete på slutet.

Jag tror att problemet finns överallt där det förekommer inlämningsuppgifter – på det gymnasium med högskoleförberedande program där jag undervisar, på yrkesprogram och på högstadiet. Även när eleverna skriver i klassrummet – läraren kan ju inte stå som en hök och ha uppsikt över vad som pågår vid 32 elevdatorer.

Det kanske är först efter flera terminer med en elev du kan ha fog för känslan ”Nä, det här är lånta fjädrar”. Och lärare kan ju ha fel. Därför är det känsligt att ställa eleven till svars. Jag kan ställa frågor som ”Vad betyder det här ordet?” eller ”Vad menar du med den här tankegången?”. Om inte eleven kan förklara kanske internet eller moster har gett väl mycket inspiration.

Det är ett dilemma – ska man misstänka eller tro gott om sina elever? Det kan ju faktiskt vara så att de presterar bättre hemma för att de har mer tid och arbetsro där. Mitt ideal, som jag inte alltid lyckas leva upp till, är att även ha lektionsbundna bedömningar – så att samma kunskapskrav dessutom testas två gånger.

Föräldrahjälp är en glidande skala.

Kanske hjälper föräldrar till för att de känner att de måste? För att skolan inte ger det stöd barnet behöver eller för att det varit obehöriga vikarier i spanska i tre år? En del elever med neuropsykiatrisk problematik är ju beroende av förälderns närvaro för att överhuvudtaget få något gjort.

Och föräldrahjälp är en glidande skala – från vanligt pluggstöd som att förhöra glosor till ett litteratursamtal vid middagsbordet dagen före samma samtal i skolan. Eller att pappa spökskriver en hel uppsats.

Det kanske framför allt är i nian föräldrar drar ett stort lass, för att barnet ska bli godkänt eller komma in på en viss gymnasieskola. Och i grundskolan är nog vissa elever beroende av den hjälpen – tyvärr. Kravnivåerna är så högt ställda i dag att elever kan få ribban i huvudet. Jag varken kunde eller förväntades tillämpa teorier när jag gick på gymnasiet, men nu är det annorlunda.

Det gäller att välja rätt mamma och pappa. Alla elever är visserligen nätvana och kan googla, men somliga har mer sökkompetenta och bedömningssäkra föräldrar. En del får med sig vanan att vrida och vända på frågeställningar hemifrån, andra har inga diskussioner vid middagsbordet för det finns ingen mat.

Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det.

Läxhjälparen Sofia: Utan oss klarar de sig inte

Jag pluggar till lärare och jobbar för en ideell läxhjälpsorganisation i en förortsskola två kvällar i veckan. Många elever har svårt att nå målen i ett flertal ämnen och utan oss skulle de inte komma in på gymnasiet. Deras föräldrar har inte förmågan eller orken att hjälpa sina barn själva och de har inte råd att betala för kommersiell läxhjälp.

Det är mest plugg av typen instuderingsfrågor som ska göras och mattetal som ska räknas ikapp. Jag visar eleverna hur man söker relevant information i böcker och på nätet och försöker få dem att fundera vidare och inte bara nöja sig med ett svar. Eleverna har en hel del kunskap men förstår det inte själva och kan inte sätta ord på den. Mycket handlar också om att ha en plats att plugga på, många bor ju i små lägenheter.

Det finns en stor risk att det inte bara är eleven lärare sätter betyg på, utan även föräldrar och läxhjälpare.

De har inte jättemycket inlämningsuppgifter. Jag har gjort vfu på en skola i ett helt annat sorts område och där var det högre teoretiska krav. Det är som att lärare förstår vilka elever som inte kan få hjälp hemma och därför kräver olika mycket hemarbete och ”självständighet” av olika elevgrupper.

Det finns en stor risk att det inte bara är eleven lärare sätter betyg på, utan även föräldrar och läxhjälpare. Vi är noga med att inte skriva åt eleverna men jag vet ju inte hur andra gör, till exempel de kommersiella läxhjälpsföretagen.

Jag tycker att kunskapskraven är relevanta och nåbara – även för mina läxhjälpselever. Det är saker runtikring som gör att det inte funkar, som den negativa pluggkulturen och bristande motivationen.

Jag kan också tänka mig att kraven ser mer skrämmande ut än vad de är. På lärarutbildningen pratas det mycket om hur viktigt det är att ge elever och föräldrar konkreta exempel på ett begripligt språk, så att de vet vad som förväntas.

Det är ju frivilligt att ta del av läxhjälpen. De som inte kommer hit, och de är många, klarar sig tyvärr inte.

Föräldern Johanna: Jag agerade hjälplärare i fem år

Min son knäckte läskoden och mattekoden sent, först i 9-årsåldern. Han bemöttes fel av skolan som bestämt sig för att han hade dyslexi.  Inte heller i matten lärde han sig på skolans sätt.

Så på lågstadiet satte sig min mamma, som är före detta speciallärare, och tränade läsning med honom. Själv är jag civilingenjör och tog hand om matematiken.

Men i skolan såg de honom som en svag elev och var nöjda om han bara gjorde det man absolut måste. Inför 5:an upptäckte vi att han låg ett helt år efter i alla kärnämnen. Då skruvade vi upp insatserna hemma.

Wikipedia och min gamla kurslitteratur från Chalmers blev till hjälp då jag skulle repetera mina kunskaper och ligga flera årskurser över det skolan lärde ut för att kunna förklara för min son.

Det läggs för mycket egenansvar på barn för tidigt.

Det var mycket arbete både med matten, svenskan, engelskan och andra ämnen. Jag förklarade och förklarade. Jag var bollplank och gav tips: ”Har du tänkt på det här och googlat det där?”. Jag rättade stavning, grammatik och syftningsfel.

Men min målsättning var hela tiden att min pojke skulle lära sig att göra själv så jag gjorde inte hela arbeten åt honom.

Det läggs för mycket egenansvar på barn för tidigt, långt innan man kan lita på att de har koll på läxor och inlämningar. Följden blir att ansvaret måste tas av föräldrarna. Det finns garanterat föräldrar som hjälper sina barn ännu mer än jag.

Arbetet gav resultat. Från att knappt ha uppnått målen i sexan fick han flera A i nian och började på natur. Det hade aldrig gått om jag inte skaffat mig koll och suttit med honom kväll efter kväll under hela högstadiet. Jag var nog hjälplärare en timme om dagen från femman till nian.