Knäckt av de egna eleverna

Illustration: Emma Hanquist

SO-läraren Jacob: Jag var själv en hänsynslös elev

Trots att många år passerat tänker jag ibland på min lärare Anna. Och hur vi triggade varandra att pressa upp nivån på trakasserierna utan att tänka på konsekvenserna. I slutet kände jag hur fel allt var, men jag gjorde inget för att stoppa mobbningen.

Mitt i terminen försvann hon. Ingen ville prata om varför hon hade slutat. Men jag visste. Lektion efter lektion hade jag och fem andra elever varit drivande i en hänsynslös mobbning där vår lärare varit fullständigt utlämnad. Elever i andra klasser hade hakat på. Ingen satte stopp.

Anna var i 50-årsåldern när hon kom till vår klass i sjuan. En tystlåten och lite blyg person. Hon var utbildad gymnasielärare i NO och matte.

I en åtta bytte några killar ut en film i biologin mot en hårdporrfilm.

Till en början satt vi mest och halvsov med fötterna på bänken. Vi roade oss med att sjunga ledmotiven till olika Disneysånger med allt högre stämmor under genomgångarna. När Anna bad oss att sluta röt min kompis: ”Håll käften!” Hon blev röd i ansiktet och fortsatte anteckna på tavlan. Vi garvade ihjäl oss och gjorde high five på rasten.

Men vi ville få fram kraftigare reaktioner. Vi skruvade på kranarna med gas, tände eld på föremål som vi kastade i klassrummet och brände in tags på bänkarna.

Vi lyckades vända eleven Klara, en av de stökiga tjejerna i klassen, mot Anna. När Anna försökte tala förstånd med henne så stirrade Klara bara iskallt in i hennes ögon och sa: ”Jag verkligen hatar ditt leende”. Någon lektion senare flippade Klara ur och vred på alla vattenkranar i klassrummet så det sprutade ut på golvet. När Anna började skrika slog Klara till henne rakt i ansiktet.

Elakheterna mot läraren smittade av sig. I en åtta bytte några killar ut en film i biologin mot en hårdporrfilm. Anna fick inte stopp på den utan började i stället snabbspola filmen under killarnas vrålande. Det blev startskottet för ännu fler trakasserier mot henne.

Efter månader av mobbning fick Anna allt oftare hysteriska utbrott inför klassen. När jag under en lektion skulle öppna ett gammeldags luckfönster råkade det slå ned i hennes attachéväska och knäcka den. Det var faktiskt en olyckshändelse men för Anna blev det droppen. Hon skrek hysteriskt och sprang ut ur lektionssalen med tårarna strömmande ner för kinderna — och kom aldrig mer tillbaka till skolan.

I dag är jag själv lärare på en grundskola. Jag reagerar direkt när jag märker mobbartendenser hos elever.

För några år sedan blev jag själv utsatt av en åtta som jag undervisade i matematik. Jag är egentligen utbildad i samhällskunskap och historia men är bra på matematik och lovade därför att vikariera i klassen under tre månader.

Från första stund blev jag ifrågasatt av eleverna som hade fått reda på att jag inte var behörig i matematik. De blev snabbt väldigt elaka och kom med giftiga, subtila kommentarer. En av de ledande eleverna försökte undergräva min kompetens på olika sätt. Inför klassen utropade han en lektion: ”Stopp, stopp, stopp. Kan du säga att du är nöjd med det du försöker lära oss?”

Jag nöttes ned trots att jag trivdes med resten av klasserna på skolan. De två timmar som jag hade dessa åttor överskuggade allt. Det var en lättnad varje gång en lektion var över.

Språkläraren Lotta: Jag kände mig oönskad från första stund

Jag kände panik när jag skulle börja arbeta igen efter drygt en månads sjukskrivning. Hela kroppen skakade när jag tänkte på att möta eleverna. Läkaren blev tvungen att sjukskriva mig i ytterligare två veckor.

Allt började på höstterminen efter sommarlovet. Jag kom tillbaka efter en längre föräldraledighet och var den enda nya läraren i årskursen.

Droppen blev när de inte nöjde sig med att trakassera mig utan sökte upp mitt barn.

Läsåret innan hade klassen, som jag nu skulle ha i svenska, haft en lärare som de tyckte mycket om. När de fick veta att de inte skulle få ha honom mer så började en kamp för att få tillbaka honom. De var beredda att göra allt.

Jag kände mig oönskad från första stund. Eleverna satte sig på tvären oavsett vad jag förberett på lektionerna. De mest drivande i mobbningen var fem killar. De pratade och förstörde genomgångarna, kastade saker och vägrade lämna in mobiltelefonerna. Ibland möttes jag av kränkande meddelanden som de skrivit på tavlan. Några elever som försökte ta mitt parti fick själva skit. Droppen blev när de inte nöjde sig med att trakassera mig utan sökte upp mitt yngsta barn som de gav olika öknamn.

Hur hamnade jag i detta efter tio år som lärare? Jag vet faktiskt inte. Jag har alltid tyckt om att jobba med elever på högstadiet. Och jag har inte några problem med andra klasser på skolan. Ändå känner jag sådan skam. Jag är så rädd att detta kommer ut i den lilla kommun där jag bor.

Tyvärr har jag inte fått mycket stöd, varken från min rektor eller mina kolleger. Nu slipper jag i alla fall att undervisa i den klassen och arbetar med andra klasser. Jag har först nu börjat få stöd av företagshälsovården och försöker hitta sätt att rehabilitera mig. Men allt detta har påverkat mig så kraftigt att jag känner mig otrygg i korridorerna och i mötet med eleverna som mobbat mig. Jag funderar nu allvarligt på att byta jobb eftersom jag har svårt att se någon framtid för mig som lärare.