Wiman: Nu tycks alla ämnen leda till Corona
Krönika
Rubrikerna är sotsvarta och skrivna i tjock text. Rekordmånga nya fall! Tillhör du en riskgrupp? 60 procent av befolkningen kan smittas! Vaccin kommer att ta minst ett år! PANDEMI!!
Vi dränks av nyheter om den pågående smittspridningen. Människor villar omkring som yra höns i detta rasande informationsflöde. Mitt i detta finns våra elever, våra barn, som duschas av information från alla håll, dessa unga som av skolplikt är nödda och tvungna att umgås i stora grupper varje dag. Det pratas hejvilt om skolor som stänger på Djursholm, om italienska professorer som uppmanar Sverige att bomma igen allt, om vuxna som jobbar hemifrån. Samtidigt som eleverna knökar ihop sig för att äta lunch i proppfulla matsalar nås de av nyheten att regeringen stoppar större folksamlingar.
Det luktar handsprit i korridorerna. Varenda hostning eller diskret nys följs av skämtsamma pikar eller panikartade ursäkter. Det surras överallt. Var någon möjligen i Italien på sportlovet? Ser inte den där läraren lite sjuk ut? Varför har just den klasskompisen varit hemma så länge? På toaletten fylls handtvålen på om och om igen, ingen håller längre i trappans ledstång och få är de modiga som tar varandra i hand.
Alla mina lektioner tycks mynna ut i samma ämne. Det fanns en tid när alla vägar ledde till Rom, nu tycks alla ämnen leda till Corona. Vi pratar så mycket om detta och det får mig att fundera på hela skolan som institution – hur oerhört viktig vår roll är i dessa … ja, jag ska inte skräda orden...kristider.
Skolan vilar på ett tungt fundament av pålitlighet, opartiskhet och trygghet. Det är hit eleverna går för att lära sig saker. Och här finns vi utbildade vuxna, stadigt varje dag, vi som förmedlar lärdomar och insikter och fakta. Nu pågår något i världen som vi har svårt att förstå. Vi är många som vacklar. Jag själv befinner mig lite i limbo. Det är svårt att veta vad man ska tro och hur man ska sålla i denna anstormning av information och grafer och minutiösa uppdateringar. Vi lärare har såklart inga svar eller lösningar men i vår roll medföljer en tilltro som vi måste förvalta.
Vi måste hålla i och hålla om nu. Vi ska fortsätta möta frågor, skingra rykten och erbjuda en alldeles vanlig vardag bortom alla skriverier. Vår verksamhet måste erbjuda en balanserad tillvaro vid sidan om skrikiga rubriker, käbblande forskare och motstridiga teorier. Kanske är det i tider som dessa som vårt uppdrag verkligen ställs på sin spets? Vi måste hålla oss sansade nu, uppdaterade och glasklara, införstående men rationella.
Kära kollegor, dags att återigen bita ihop och briljera.
