Wiman: Glöm inte att skolan måste kännas meningsfull

Det måste vara årets regnigaste dag. Jag och en kollega står på Medborgarplatsen med 45 trettonåringar, utspridda lite överallt, och jag hinner fundera både en och två gånger vad i h-vete jag håller på med. Läraryrkets komplexitet i ett nötskal. Ingen dag är den andra lik.

Mina sjuor har påbörjat ett projekt för att rädda världens hav. Arbetsnamnet är #savethesharks och allt började med att vi tittade på en film om hur dåligt våra hav mår. “Vi måste rädda hajarna”, yttrar en elev från ingenstans. Och på den vägen är det. Vi har tragglat global uppvärmning, växthuseffekten och agenda 2030. Vi har lärt oss allt om ekologiska fotavtryck och hållbar livsstil. Tillsammans har vi skrivit en broschyr och vi har en framgångsrik insamling hos WWF. Vad som måste vara årets regnigaste dag står sålunda 45 peppade sjuor, med plakat av kartong, laddade med 1000 nytryckta broschyrer, redo att sprida budskapet till omvärlden.

Jag står också där, någonstans i mitten, med skor så blöta att tårna har gett upp och tappat känseln. Runtomkring mig cirkulerar elever åt alla håll. Jag ser hur deras paraplyer viker sig uppåt, hur plakaten bokstavligen luckras upp i regnet och hur broschyrerna är så blöta att de faller isär. Förbannat, hinner jag tänka både en och två gånger. Hur kan vi ha sådan här sabla otur?

Men så händer något fantastiskt! Jag smittas av entusiasm! Mina elever är nämligen supernöjda! Det visar sig att folk har tagit sig tid att stanna upp! De har tagit emot broschyren, ställt följdfrågor, skänkt pengar till vår insamling. Eleverna har fått tala för sin sak, blivit lyssnade på. De har gjort skillnad. Jag ser elever som studsar fram i regnet, trummar ut sitt budskap, ler mot främlingar och tar mod till sig att berätta om något viktigt.

Jag slås av att vad som först verkade så meningslöst, en demonstration en grå måndag i hällregn - visar sig vara raka motsatsen. Detta är meningsfullhet i sin rena form. När vi åker hem efter två blöta timmar ser jag inga sura miner överhuvudtaget. Eleverna börjar redan prata om var vi ska demonstrera nästa gång.

Detta blir en viktig påminnelse för mitt frusna jag. Skolan är så viktig. Mina elever kände just det denna regniga dag, att kunskapen de får i skolan faktiskt gör skillnad på riktigt. Och det är ju så fint att dåndimpen är nära.

Så låt oss inte glömma bort meningsfullheten så här i tider av bedömning, planering, utvecklingssamtal, dokumentation - och regn. Skolan är och måste också få kännas angelägen. Låt oss inte glömma bort det. Inte ens när det regnar så mycket att dropparna letar sig in i nacken och kyler ner ryggen.