”Vi förskollärare klarar det mesta – men vad klarar barnen?”

Hur stor är egentligen en för stor barngrupp? I förskolan är vi bra på att tänka på barnen. Vi har ett uppdrag som innebär att barnens bästa alltid ska komma först. Snart förstärks detta uppdrag, när barnkonventionen blir lag i vårt land. En av alla utmaningar för oss som arbetar, är att vi inte har så mycket kontroll över våra förutsättningar. Vi kan till exempel inte välja hur stora barngrupperna ska vara. Det beslutet fattas oftast av någon annan, någon som oftast har ett annat uppdrag, (än vi som faktiskt arbetar på själva förskolan).

När jag läser om barngruppernas storlek i olika forum på till exempel sociala medier, blir det tydligt att det skiljer sig enormt, vad är egentligen en stor barngrupp? Någon kan berätta om stressen och chocken över att bli ensam ute på gården med femton barn. Samtidigt som någon tycker att det är ju helt normalt, och nästan lite lyxigt att bara ha femton barn ute själv. Ett uttryck som jag hakat upp mig på är ”klara av”. Att diskussioner kring det här med barngruppernas storlek ofta kommer att handla om vad vi klarar av eller inte klarar av. Eller snarare vem som klarar vad. Här flyttas ofta fokuset från vad barnen klarar av, till vad vi vuxna klarar.

Eva Lindström, förskollärare, Äppelviken-Ålstens förskolor, Stockholm.

Tänk nu, hur är det på din förskola, vem eller vilka är det som klarar att äta lunch själva med en hel barngrupp? Vem är det som blir ensam kvar på avdelningen när kollegorna går på rast, för att hen klarar det? Vem är det som du kan lämna ensam ute på gården med många barn för att gå in och reflektera? Och vem på din förskola lämnas inte ensam med en stor barngrupp? Finns den, den som du känner inte klarar av att vara ensam med en större barngrupp? Ännu mer intressant, finns det någon som säger nej, nej jag tänker inte vara ensam med såhär många barn.

Vi är många i förskolan som gillar att vara duktiga, gillar att göra det där lilla extra. Och det, tänker jag, är många gånger det som gör att förskolan fungerar över huvud taget. Vi läser mail hemifrån, vi passar på att handla lite när vi ändå är i affären, eller är på loppis. Vi kommer tidigare för att kunna åka iväg på utflykt med barnen, vi går senare för att hinna prata med den där föräldern om vad som hände innan lunchen. Vi går ännu senare för att ett barn började berätta något och vi ville inte avbryta. Vi hinner ibland inte ta rast eller gå på toaletten, för barnen går alltid först. Utöver vårt faktiska uppdrag rensar vi avlopp, lagar skrivare, skruvar fast saker, skruvar loss andra saker, tvättar, städar, håller koll på vantar, strumpor, skor, hur mycket alla äter eller inte äter, byter trasiga lysrör, felanmäler en läckande kran, fixar en vikarie eftersom kollega har blivit sjuk, håller reda på vem som lekte med vem, vem gjorde vad, ja ni vet, vi klarar det mesta. Men vad klarar barnen? Hur är det att vara barn när det bara finns en vuxen? Och, varför kan vi välja detta, hur många barn jag klarar av att hantera? Hur kan det skilja sig så mycket från förskola till förskola, och arbetslag till arbetslag? Vi har styrdokument som styr nästan allt annat vi ska göra och klara av, det är inte valfritt.

Jag tänker att den som säger nej, är den som faktiskt tänker på barnen, på vad de klarar, inte på vad hen själv klarar. Vill vi ha en förändring, mindre barngrupper, då kan vi inte hela tiden ”klara”, om ingen annan säger nej, är det vi som får göra det. För barnens skull, och vår egen.