Medelklassbarnen gav mig en chock

Karin Nygårds är lärare i digitalkunskap på Sjöstadsskolan i Stockholm.

Vad tycker du är viktigast för lärare i svensk skola i dag? frågade en journalist i veckan. ”Hur långt är ett snöre?” hade jag lust att svara. I stället förklarade jag varför frågan är lika omöjlig att svara på.

Svensk skola är brokig. Det går inte att dra alla lärare över en kam. Förutom de uppenbara skillnaderna mellan olika ämnen och åldrar, så är det också skillnad på var vi undervisar, i vilken del av landet, eller för all del, i vilken del av kommunen. För mig var det en smärre chock när jag efter elva år bytte område i Stockholm, från Rinkeby med 99 procent elever med invandrarbakgrund, till Hammarby sjöstad och 99 procent svensk medelklassfamilj. Jag fick lära om på många sätt.

Jag kunde inte vara lika auktoritär.

Det första jag märkte var att jag inte kunde vara lika ­auktoritär som i Rinkeby. Jag var van att peka med hela handen och strängt förmana om någon elev ballade ur. Det funkade inte på Sjöstadsbarnen. Det tog mig månader innan jag hittade ett nytt sätt att bringa ordning i klassen. En annan skillnad var lättjan hos eleverna. Visst hade jag elever som var svåra att motivera i Rinkeby, men generellt var drivet mycket större. Sa jag åt dem att göra om något, så gjorde de det.

I Sjöstaden möttes jag av ”jag orkar inte”. Jag upptäckte också att de här eleverna med svenska som modersmål och med ­i huvudsak välutbildade för­äldrar, stavade sämre än någon klass jag hade haft i Rinkeby. Hur kan det ens vara möjligt?

Samtidigt märkte jag skillnaden på elevernas kunskap om världen. Jag behövde inte längre förklara vartenda skeende. Att högläsa en bok i Rinkeby och Sjöstaden är två helt olika verk­samheter. Det är mycket som kan läsas mellan raderna om man känner till kulturen och miljöerna.

Att byta jobb var nyttigt för mig. Det blev tydligt att vi lever i olika världar. Efter att ha haft förmånen att jobba med alla ­arbetslag på Sjöstadsskolan, kan jag säga att det även inom en enskild skola finns olika världar och därmed olika behov. Jag tror inte det är något unikt. Det finns inte EN svensk skola. Det finns inte ETT sätt att vara lärare. Vi behöver påminnas om det ibland, när skoldebatten hettar till och lärare bråkar om vad som är bäst. Det finns inte ett svar som passar alla.

Jo, en sak tror jag vi alla kan skriva under på. Viktigast för lärare är att vi kan ge våra elever vad de behöver.