Maria Wiman: Svenska folket borde lära av skolan

Den här artikeln publicerades ursprungligen på lararnastidning.se

Coronaviruset

Maria Wiman

20 apr 2020

Det sägs ibland att svenskarna är världens mest individualistiska folk. Vi sätter självständighet och självförverkligande i första rummet. Vi värnar oberoende och frihet. Inget land i världen har så många ensamhushåll som vi.

Det är därför inte förvånande att Folkhälsomyndigheten har fullt upp med att tygla svenska folket. Vi ska hålla avstånd, visa hänsyn, stanna hemma vid symtom, inte åka kollektivt, hålla huvudet kallt och händerna rena. Vi uppmanas gång på gång. Till och med Stefan Löfven går ut och vädjar. Vi får inte tänka individualistiskt nu, alldeles oavsett om solen skiner och uteserveringar hålls öppna. Vi är alla beroende av varandra. Kollektivets skötsamhet är direkt avgörande för folkhälsan.

Och så tänker jag på skolan. I vår värld där grupptillhörighet och kollektiv är vardag blir vi en slags ofrivillig förebild för samhället i stort. Här umgås vi hela tiden i stora grupper, i ett virrvarr av konstellationer och personligheter där styrkor och svagheter tråcklas samman dagarna i ända utan direkt hänsyn till yttre omständigheter. Hos oss är tolerans inte valbart. Vi måste hela tiden foga oss efter varandra. Egentligen är det till skolan svenska folket skulle vända blicken just nu. Vi tycks nämligen göra alla rätt.

I vårt lilla parallella universum måste vi ta hänsyn till varandra varje minut av varje dag. Här har vi har ingen möjlighet att prioritera jag jag jag någonsin. Här står vi i kö till klassrummen, här räcker vi upp handen till vi får hjälp och här måste frågas om lov för att få talutrymme. Att anpassa sig till ett brokigt kollektiv är för de flesta elever en självklarhet. I svensk skola är ensam inte stark. Här måste vi bry oss om.

Jag ser den där omtänksamheten överallt i skolan och kanske extra mycket nu i pandemitider. Elever som delar med sig av handsprit, vänliga påminnelser om att tvätta händerna, armbågar som slås ihop när man egentligen helst vill kramas. Jag ser kollegor som ger varandra en extra klapp på axeln, föräldrar som skickar värmande mail, skolledare som överraskar med fika. Jag noterar ute i landet hur kollegor stöttar varandra, hur man går samman när något är snett eller hur man delar med sig av glädjande exempel för att peppa. Det slår mig att i skolan är detta egentligen ingenting nytt. Hela vår verksamhet är byggd på denna respekt och tolerans. Förståelse är en förutsättning för att vi ska fungera som kollektiv.

Det kommer att finnas ett efter Corona. Vi lärare kommer att komma ut på andra sidan, trötta och mörbultade. Då kommer fjärrundervisning, elevbortfall och uteblivna nationella prov att nagelfaras. Men jag hoppas att vi framför allt ska minnas omtänksamheten, hur självklar den var i svensk skola under denna tid och i alla tider. Jag hoppas att vi då reflekterar över att inuti skolbyggnaden var omsorgen om varandra aldrig en fråga. Här är vi vana att tänka kollektivt. I vår lilla värld behövdes inga nationella påminnelser om respekt, inga barska upprepningar om att visa hänsyn. Det om något tål att tänkas på.