Lindström: Vem vill egentligen ha dessa enorma förskolekomplex?

Eva Lindström, förskollärare i Bromma i Stockholm, är trött på att det alltid handlar om pengar, snarare än barnens bästa.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på lararnastidning.se

Krönika

Eva Lindström

31 mar 2020

Hampus Hagman

Jag står i en monter, det är fortbildning för förskollärare. Massa montrar, olika företag som säljer massa olika grejer. En del så uppenbara, litteratur om vänskap självklart utifrån barnkonventionen, leksaker i återvunnen plast, eller kanske var det inte plast utan något annat supermiljövänligt och närodlat material. Digitala hjälpmedel stora som golv, väldigt nödvändiga och snart på en förskola nära dig.

Men det finns också den monter jag stannat vid, det är ett företag som bygger förskolor. Inte vilka förskolor som helst, utan framtidens förskolor.

Vet ni att i framtiden är förskolorna stora, jättestora. Alltså enorma. Jag tittar på de fina ritningarna. Två våningar, åtta eller tio avdelningar. Man kan dela av här och göra en till avdelning om det behövs, informera den trevlige säljaren mig. Han är så nöjd, visar mig vart det finns personalutrymmen och de stora gemensamma ytorna.

Jag bara stirrar, varför tror han att jag ska gilla det här? Har han eller någon på företaget varit på en förskola? Har han eller någon på företaget läst läroplanen för förskolan? Det går inte ihop för mig. Vem som arbetar eller går på förskola vill ha dessa jättestora förskolekomplex? Vem? Jag har hittills inte träffat en enda, och jag träffar rätt många.

Barns rätt till inflytande är ju ett av våra viktigaste uppdrag. Något som politikerna tycker är viktigt, eller? Det jag ser när jag ser dessa stora stora hus är precis motsatsen. Där jag arbetar nu, är vi tre avdelningar på ett plan. Om vi är på avdelningen och kommer på att vi vill gå ut, då går några till hallen, barn kan börja klä på sig i lugn och ro, några kan kissa på toaletten i rummet bredvid, några kan stanna kvar inne på avdelningen. Strävan efter att vara i mindre grupper, inte alla barn på samma ställe. Sen när vi börjar bli klara öppnar vi dörren och går ut. Alla kan göra i sin takt, alla kan ha inflytande över sig själva.

När jag räknar på jätteförskolan, om man är på avdelningen där uppe, måste man om man känner för att gå ut, först öppna en dörr, sen öppna en grind till en trappa, gå ner för trappan, öppna en till grind, öppna en dörr ut till hallen och sen börja klä på sig. Sen kan man öppna ytterdörren. Som barngrupper och antalet personal ser ut idag, behöver man då röra sig i grupp, som ett led, som en mask eller klump, vad man nu vill kalla det.

Och tänk om du kommit ut genom den sista grinden med din grupp, och kommer på att du glömt något, eller att ett barn glömt något. Då måste alla vänta. Och hur kan man kommunicera med varandra? Om jag är ute med en grupp och behöver gå på toaletten till exempel, hur gör jag då? Väntar, ringer min kollega som är en våning upp med 18 dörrar emellan, hoppas att hon har tid att svara, och ber henne komma ner, och lämna barnen som är där uppe? Har företaget tänkt på det? Har någon tänkt på det?

Den handlar om pengar hör jag, inte så oväntat. Det är dyrt med mark, man måste bygga på höjden.

Det handlar om pengar, hur less är vi på att höra det. Budgeten är överordnad allt. Jag blir galen, på riktigt.

Det handlar inte bara om pengar, det handlar om barn också, och det handlar om oss.