Hemlin: Plötsligt blir jag själv den där krävande föräldern

Hur håller ni koll på alla elever?

Det är öppet hus på gymnasiet där jag jobbar. Skolan är klädd i sin finaste skrud och programmen visar sina bästa sidor och främsta fötter. Här finns drönare, UF-företag och 3D-printrar, leende lärare och engagerade elever. Allt en blivande gymnasist kan önska sig. Tror vi.

En 15-åring som besöker samhällsprogrammet har just insett att skolan har så mycket som 1300 elever och verkar uppriktigt bekymrad över hur vi kan hålla reda på dem alla. Med ett skratt svarar jag honom att vi lärare inte behöver ha full koll på alla elever på skolan utan bara dem vi själva undervisar och är mentor för. När jag ändå är i gång vänder jag mig också till hans pappa och håller ett litet föredrag om resultatuppföljningssystem, frånvarorapportering, EHT:er och utvecklingssamtal och bemödar mig om att förtydliga hur hans son var tredje vecka kommer att få en grön, gul eller röd markering i varje kurs för att få veta hur han ligger till.

Så visst håller vi koll på våra elever, säger jag med eftertryck.

Och så är de ju nästan vuxna också, tillägger jag och ler så förtroendeingivande jag kan mot den blivande eleven och hans far.

Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.

I samma veva drabbas min egen 16-åring av en segdragen halsåkomma och missar flera veckor i skolan. Frånvarorapporten kommer som ett brev på posten. Och plingar till i mobilen dessutom. De digitala systemen fungerar som de ska men det gör inte jag.

Plötsligt är jag precis en sådan där krävande förälder som jag själv brukar sucka över. En sådan som ringer varje morgon på mentorns privata nummer och lämnar en detaljerad rapport om barnets hälsotillstånd för att läraren ska förstå och bekräfta. Förstå att det inte handlar om någon vanlig gamervändapådygnet-frånvaro och helst försäkra föräldern om att barnet är både saknat och omtyckt.

I takt med att sonens feber stiger, sjunker mitt eget omdöme och när jag kontaktar en av hans ämneslärare som inte minns hans namn på momangen börjar jag nästan att lipa. Jag famlar efter mitt professionella lärarjag för att försöka att tala mig själv tillrätta. Jo, jag kan förvänta mig att lärarna håller koll på sonens närvaro och följer upp hans kunskapsresultat men inte mer än så. Jag kan till exempel inte kräva att de ska tycka om honom. Även om jag önskade att det vore så.

Sonen blir frisk och jag nyktrar till. Nästa öppet hus skippar jag snacket om resultatuppföljningssystem. Men vad som verkligen övertygar föräldrar om att deras barn är i goda gymnasiehänder har jag ännu inte listat ut.