Hemlin: Nu ska vi tydligen ta ansvar för vårt mående också

Frågan ställs under en stressföreläsning en av de första studiedagarna på terminen. Aulan är fylld av solbrända, ännu inte utbrända, lärare och föreläsaren är en före detta elitfotbollsspelare som numera jobbar som hälsoutvecklare.

Efter att vi diskuterat frågan två och två en stund haglar förslagen fritt:

När jag vet vad jag ska laga till middag. När jag har ett städat skrivbord. När skolledningen ger mig förutsättningar att göra mitt jobb. När jag har full kontroll.

I så fall är jag aldrig i mental balans konstaterar jag krasst men tycker ändå att det inte riktigt stämmer. Jag kan må bra utan städat skrivbord och full kontroll. Vad är det för fel på mig?

Föreläsningen fortsätter om vikten att ta ansvar för sitt mående genom att ta tupplurar, motionera en halvtimme om dagen och låta hjärnan vila genom att koppla ned och stänga av. Så långt hummar de flesta av oss instämmande. Inte minst de som lyssnat till professor Hjärnstarks sommarprat under semestern.

Men, när fotbollsstjärnan börjar rita grafer för att visa hur mycket piggare och mer effektiva vi blir om vi använder återhämtningsfåtöljen hennes företag hyr ut till skolan börjar det istället att grymtas i bänkraderna.

Efter föreläsningens slut brister fördämningen i lärarrummet. Inte nog med att vi ska sköta vårt jobb och ta hand om elever och föräldrar och fan och hans släkt på mödernet, utbrister upprörda kolleger. Nu ska vi också ta ansvar för vårt mående. Den som är stressad har sig själv att skylla. Den har tänkt fel tankar och inte använt fåtöljen.  

Jag känner mig som en idiot som låtit mig bländas av fotbollsstjärnans glans och inte lyckats genomskåda föreläsningens syfte. Att jag dessutom hör till dem som titt som tätt tar sig en lur i återhämtningsfåtöljen – detta opium för lärarkollegiet – gör inte saken bättre utan bara mig till en svartfot som springer ledningens ärenden.

Självklart är det arbetsgivarens ansvar att se till att vi har en rimlig arbetsbelastning och förutsättningar att göra ett bra jobb. Å ena sidan.

Å andra sidan kan det väl inte skada om vi jobbar på flera fronter samtidigt. Nyttjar friskvårdsbidrag och återhämtningsfåtöljer och tillåter oss att skratta ibland så att vi orkar slå larm och kämpa för bättre arbetsmiljö. Lägger vi ansvaret för vår välmående helt utanför oss själva finns risk att vi springer tills vi dör.

Eller som min muttrande make säger: Balans kommer jag inte att känna förrän jag ligger raklång på väg in i ugnen.