Hemlin: Jag famlar i mörker i nya lärarrollen från mitt hem

Den här artikeln publicerades ursprungligen på lararnastidning.se

Krönika Charlotta, jag tror att jag har gått vilse, skriver en elev i chatten efter en videolektion i svenska som andraspråk. Kan du hjälpa mig?
Jag vet faktiskt inte, tänker jag. Jag känner mig också rätt vilsen om jag ska vara ärlig.

Charlotta Hemlin

17 apr 2020

Efter några veckor med undervisning på distans, med fjärrlektioner i teams och grupparbeten i delade dokument har mycket fallit på plats. Nu hittar jag inspelningen av den senaste videolektionen på direkten och numera glömmer jag sällan att inkludera systemljud när jag vill visa filmklipp från skärmen. Jag har till och med vant mig vid att se min egen dubbelhaka i det avslöjande vårljuset i den lilla rutan på datorn.

Den tekniska snårskogen lyckas både jag och eleverna att orientera oss i. Lov och pris till världens bästa IT-avdelning och det tålamod dess medlemmar besitter. Det är snarare i min lärarroll som jag famlar i mörker.

Vad är det att vara lärare när jag sitter vid datorn i mitt eget hem? Här där jag också är förälder eftersom tonårssonen halvligger i sängen i sitt rum och förhoppningsvis har kommit ihåg att logga in till sin första lektion.

Vilka plagg av professionalitet kan jag klä på mig och vilken yrkeskultur kan jag kliva in i, när jag inte är på plats i det vanliga klassrummet och när jag inte har kolleger i närheten att stämma av och prata av mig med?

Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.

Krisen har gått in i nästa fas och nyhetens behag med videolektioner har klingat av.

Vet du verkligen inte hur länge skolan ska vara stängd? frågar elever gång på gång och jag blir dem naturligtvis svaret skyldig. Ingen vet och ovissheten tär. Det är mycket jag inte kan men jag är inte van att vara så totalt ovetande som nu och det ställer nya krav på min lärarauktoritet.

Krisen är vardag men det är fortfarande kris och aldrig förr har vi lärare varit så betydelsefulla. Aldrig har jag haft så mycket kontakt med enskilda elever som under de senaste veckorna. För många av dem är det en katastrof att skolan är stängd, att inte träffa lärare och kompisar, få en uppmuntrande blick, ett ord förklarat eller en text uppläst högt.

Nu har vi bemästrat tekniken. Nästa steg är att navigera bland allt det andra. Hitta nya sätt att peppa och motivera. Fånga eleverna som gömmer sig. Säkerställa respektfullt bemötande och upprätthålla värdegrund i det digitala klassrummet. Ställa lagom krav och veta när det är dags att släppa taget.

Kanske går vi lärare också vilse, självklart har vi inte alla svar och ofta kommer vi att känna oss otillräckliga när elever hamnar efter. Men misströsta inte. De fantastiska insatser som vi gör är helt avgörande för hur våra unga landar på fötterna när krisen är över. Vi lärare gör ett sjuhelsikes bra jobb.