Hemlin: Därför är studiedagen en speciell och värdefull dag

Inte nog med att jag slipper att dra igång hela familjemaskineriet med trötta tunga tonårssöner i ottan. Jag slipper dessutom att ha lektioner och känner mig helt enkelt ledig. Det är anledningen till den nästan uppsluppna torsdagsstämningen.

Dagen därpå pratar vi om det på lunchen, som för en gångs skull intas på lunchrestaurang med efterrätt och kaffe på maten, och det visar sig att flera av kollegerna har erfarit samma overklighetskänsla inför dagen. En av kollegerna berättar hur hon har vägrat att vabba just idag, då vi till och med har blivit lovade egen tid, och då snackar vi ingen spa-vistelse utan bara alldeles egen tid vid rättningshögarna.

Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.

Flera håller med. Det här en värdefull dag och igår var sålunda en speciell kväll. Vi spekulerar i om det är så vanliga ickelärarmänniskor känner på vardagskvällarna. Att de är alldeles lediga och inte ägnar jobbet en tanke.

– Det är ju det där med att vi alltid måste fronta, säger en annan kollega.

Och så är det ju. Hur mycket vi än älskar vårt jobb, brinner för att undervisa, drivs av att se unga människor utvecklas och hela batteriet är det en anspänning att varje dag stå inför olika grupper. Att tänka på vad vi säger, hur vi rör oss och hur vi klär oss. Därför vi skrattar hjärtligt med kollegan vars mor ifrågasatt hennes klädinköp med motiveringen att hon ju bara möter ungdomar hela dagarna. Själv ryser jag och minns kritiska blickar som granskat mina egna mindre lyckade klädkombinationer.

Men nu är det studiedag, eftermiddag och egen tid och vi kan krypa in i stora, sunkiga tröjor, sjunka ner vid skrivborden, slappna av och släppa en fjärt eller till och med en olämplig kommentar om vi skulle vilja.

Vi njuter.

Ett par dagar senare lutar jag mig tillbaka i teatersalongen för att se en föreställning med improviserande clowner och klassiska teaterscener.  Som den kulturtant jag är sitter jag längst fram och ler uppmuntrande och finner snart mig själv uppe på trätiljorna, med lösskägg och repliker på småländska, i något slags interaktion med de riktiga skådisarna. I pausen i toakön får jag visserligen höra hur modig jag har varit men också att det inte är förvånande:

– Du är väl van att stå på scenen. Du är ju lärare.

Ja, jo, något ligger det ju i det. Agera clown känns inte heller helt främmande faktiskt. Däremot består den dagliga publiken knappast av välvilliga kulturtanter. Och tur är väl det.