Hamid Zafar: Lågaffektivt bemötande passar inte alla skolor

Jag själv kom i kontakt med metoden i samband med att jag tillträdde som rektor på min senaste skola i Biskopsgården i Göteborg. En skola som media beskrev som en stökig problemskola. För att komma tillrätta med stöket på skolan hade den tidigare skolledningen beslutat om att implementera lågaffektivt bemötande. Bo Hejlskov Elvén en stor förespråkare av metoden hade själv varit på skolan och föreläst och all personal hade fått ett exemplar av hans bok. Hjälpte det till att förändra klimatet på skolan?

Kvittot kom en kort tid därefter i form av Skolinspektionen som kom på besök.

Vad gäller tryggheten så beskrevs det att hela skolan präglades av en otrygghet och att lärarna upplevde att det fanns en överhängande risk för upplopp på skolan. Stöket och otryggheten var så omfattande att lärarna uppgav att de hade blivit avtrubbade och märkte inte av bråk som de tidigare skulle reagerat på. Elevhälsans representanter uppgav till Skolinspektionen att den miljö som fanns på skolan inte kunde jämföras med tidigare skolor som de hade arbetat på.

Studieron beskrevs av Skolinspektionens utredare som katastrofal. Så alarmerande var studieron att utredarna fick använda sig av en decibelmätare som uppgick till maximalt 100 decibel. På flera lektioner uppmättes ljudvolym upp till 95 decibel. Som jämförelse kan nämnas att en motorcykel uppmäter 95 decibel och en långvarig ljudvolym på över 70 decibel kan framkalla bestående hörselskador. Under en 65-minuterslektion hade Skolinspektionen noterat att eleverna gick in och ut ur klassrummet vid 26 tillfällen. Efteråt beskrev utredaren det hela som ”svängdörrsundervisning”. När jag samtalade med lärarna så uppgav flera av dem att det lågaffektiva bemötandet direkt hade hämmat deras förmåga att hantera ordningsstörande situationer. De kände sig bakbundna eftersom det inte hjälpte dem att stävja stöket.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag tror helt enkelt inte att lågaffektivt bemötande är en metod som bör användas på alla skolor. I synnerhet inte på skolor som präglas av ett sådant stök som den jag jobbade på. Där och då var inte lågaffektivt bemötande rätt metod som kunde möta skolans behov.

Som rektor var jag med och införde något vi kallade för rektorstimma. Jag träffade regelbundet ett antal slumpmässigt utvalda elever för att fråga dem om klimatet på skolan och hur de upplevde kvalitén på undervisningen. En stående fråga var: ”Vad är det som gör en bra lärare bra?”. Eleverna brukade ofta svara ”När läraren är sträng!”. Då kunde jag fråga vad de menade med en sträng lärare. När eleverna utvecklade sitt svar så visade det sig att det de menade inte var en domderande lärare som krävde kadaverdisciplin. Istället uppskattade de läraren som var tydlig i sitt ledarskap, som var konsekvent och som inte accepterade stök i klassrummet. Detta var ett återkommande svar. Det låter nästan larvigt självklart. Eleverna är de som bäst kan sätta ord på vilken slags lärare som kan skapa ett tryggt klimat i klassrummet. För det behövs inga dyra metoder.